Stanna världen – jag vill till stallet i stället

Idag berättade en kollega för mig om Periskop…eller möjligen Periscope, jag vet inte ens hur det stavas, och jag vill inte lära mig. Det handlar om möjligheten att filma live, det som fångas på film, oavsett om den som filmas vill eller inte, åker direkt ut i cyperrymden, fritt för alla och envar att beskåda, gilla, eller inte gilla och Gud hjälpe mig göra vad de vill med. Vid middagen hemma så berättar min unge att flera i klassen har det, att läraren varnat för att man inte ”kan vara privat” och tja, jag liksom sjönk ihop. Sorgen över vad våra barn utsätts för, frestas av och måste hålla koll på och rädslan över att hon ska råka illa ut liksom förlamade mig. Jag kunde inte behålla den lite käcka tonen, den som vill förmana men ändå förmedla att livet och människan till huvudsak är gott och god. Jag sa det, att de flesta är ok, men det hördes att jag var väldigt obekväm. Jag har levt gott hela dagen på min måndagsmorgon-ridning men då trängde bruset, verkligheten och känslan av hot på igen. Ja ja, jag försöker sucka och gå vidare, med lust och vördnad för att livet är värt det, men jag smyger på tå, spejandes efter farligheter som jag ska undvika och rädda min älskade unge ifrån samtidigt. Så där som vi nog gör lite till mans (”varför säger man mans och inte kvinns mamma” skulle samma unge säga om hon hörde mig prata), för att vi översköljs av information, nyheter och nya saker att ta in och förstå. Och ja ja, det bästa jag kan göra är väl att stå för någon slags hopp, trygghet och tro på altet. Jag försöker säga att hon är världsbäst och kan själv, men jag hör att mina oroliga förmaningar ibland blir till motsatsen – och DET är en utmaning att ständigt bevaka.

Åter till min ridlektion så provade jag ny häst i morse. Jag har suttit på henne ett par gånger tidigare och nu var det dags för en duvning. Ridläraren, min duktiga, sen länge erfarna och så generösa med sin kunskap, kavlade upp ärmarna, bildligt talat för det var minus 5 i ridhuset, och sa åt mig att sluta vilja så mycket. Som den värsta psykolog har hon läst av mig, genomskådat mig och kan som ingen annan trycka på knappen precis där den sitter. ”Den här hästen ska byggas upp, hon är inte där än och hon ska tycka att det är roligt”. Ungefär så gick hon på och jag red så att svetten bröt fram på ryggen innanför lagren av tröjor, snoret rann och ögonen lyste. Vi ska se om vi passar ihop och jag ska lära mig nytt, det är ett som är säkert. Gamla goda fina herr 17-åring ska fortsätta förgylla mina lördagar ibland och jag känner mig så priviligierad som kan, får och vågar. 

Den yngre förmågan här hemma hon vill dansa, och inte bara rida. Hon älskar hästarna och ridningen, men inser där hon står med läxor, behov av kompisar och att bara hänga, att hon inte bara vill vara i stallet (jag höjer oförstående på ögonen) liksom att hon inte orkar vara på väg efter skolan precis varenda dag i veckan. Hon fattar saker som det har tagit mig mitt hela liv att fatta. Heja henne och heja mig som inte tjatar och styr runt med henne utifrån vad jag tycker och vill, utan låter henne prova, känna efter och finnas där hon är och vill vara. För varje termin jag lyckas få henne att behålla lite kontakt med stall och våra fyrfota vänner ska jag vara glad. Idag till exempel fick jag ta del av en fin artikel om hästens betydelse för jämlikheten igen. En idog och kunnig människa på FB delar en artikel i lärarnasnyheter.se. En om hur alla (barn i det här fallet) är lika inför hästen, och vetskapen om att hästen suddar ut könsroller, stereotyper och möjliggör för alla att göra nytt, vara sig själva och duga som man är. Allt det där vet vi, liksom hur vi fostras till att ta ansvar, våga fatta beslut och kunna peka med hela handen. Och framförallt, att tid i stallet och på hästryggen gör oss friska och starka. Det gillar jag, tummen upp liksom, och kör så det ryker alla som kämpar och försöker. 

Susanne Larsson, ponnymamma och författare inom funktionshinderområdet

Comments

  • No comments yet.
  • Add a comment