Kolsvarta natten
Och ute är katten. Hösten har tagit ett fastare grepp om djur och natur men våra hästar går fortfarande ute. Och katten ränner. Natten lång och när han blöt av dagg, och inte ens kall slinker in vid halv sex-tiden då äter han länge, putsar sig ännu längre och är för ovanlighetens skull still en stund. Nöjd liksom. Om sommaren var så där, så har september bjudit på desto mer. Vilka kvällar, vilka morgnar och däremellan har i fall jag lidit av att stå inne och jobba.
Nu klafsar vi omkring i leran, hästarna somnar när de får komma in, och jag tror faktiskt att de längtar lite efter sitt krubb- och hö-liv nu. I alla fall lite. Och för att de ju ändå får gå ute i stora härliga hagar på dagarna sen.
Jag har, i strömmen av nyheter om flyktingar som far illa och annat magstarkt, tänkt på hur viktigt det är med det som hjälper oss att koppla av. Nyhetsflödet, ofta är det mindre upplyftande det man hör (man lider med, oroas och hör saker man inte trodde kunde hända), den ständiga uppkopplingen, telefoner som går sönder och tvingar en i armarna på (i och för sig helt otroligt trevliga och kunniga och tålmodiga) telia-22-åringar som fingerfärdigt lotsar en igenom digital-djungeln fram till en ny apparat, ett nytt abonnemang, en ny slags laddare och faktiskt, samma slags hörlurar, informationer från skolan som funkar allt sämre och ja, nära anhöriga som behöver mer hjälp än man riktigt orkar med, allt detta gör återhämtningen viktig. Jag har alltid sagt det. Alltid rekommenderat andra att koppla av och hållit det högt. Nu känner jag det själv också. Viljan att leva effektivt har minskat och längtan efter stillhet, djur och natur och samvaro som ger något har ökat.
Vad kopplar ner mig? Att springa, alltid. Att rida, javisst. Det kräver fullt fokus och fyller mig med endorfiner av olika slag. Jag skrattar åt mig själv varje
gång jag blir halvliggande på golvet med en busig eller bara väldigt kelig katt framför mig. Det katten gör som han ska ha pris för, det är att fånga och trollbinda mig trots att jag inte är helt fokuserad (på honom och aktiviteten att böja sig ner), han gör det fast jag egentligen är stressad, springer mellan olika böcker, dokument, datorn, tvättmaskinen, handlingslistan eller saker jag letar efter. Jag kan vara på väg, andas för grunt med spända axlar eller inse att jag tar mig fram, istället för att leva, och då sitter han där. Antingen jamar han uppmanande, eller så knorrar han, inte kurrar, det gör han inte förrän jag halvligger och busar med eller klappar honom. Knorret är av annan art, prat-art, eller, gnäll-art, och det fångar mig som det lilla spädbarnets ljud och gör att jag avbryter vad än viktigt jag höll på med. Hans njutning sen, de vilda pigga ögonen, pälsen som böljer som mjukt tätt gräs eller de klonande tassarna som trampar i luften jordar mig. Jag blir påmind om att livet är till för att levas. Det är vördnadslöst att stressa, fara fram som ett jehu och tro att mer är bättre än lite och fint. Jag får hjälp av katten, och av hästar och människor i stallet förstås.
Idag har jag till exempel hälsat på i ett litet stall där goa vänner har den nyinköpta ponnyn står. Långt ifrån ridskola och faciliteter men gott på sitt vis. Och häftigt att se ungarna klara av saker. Ha kunnandet i kroppen och vara någon som kan något. Och förstås få samspela med djuren. De ser annorlunda ut och kan tänka på annat än det som fyller dem i andra miljöer i det vardagliga. Jag ser det hela mycket ifrån tjejhåll och där dignar det av utseendefixering, stereotypa könsroller och måste-ha-det-senaste-värden. I stallet råder annat. Varandet blir mer… helt. Mamman och bonusmamman fnissar och blir lite som barn, och ändå som två himla nöjda vuxna. Långt ifrån köer på Telia (där de står för att de inte förstår sig på telefonen), från kritiska tonårsblickar som hört att kompisarna i skolan börjat banta. Och långt ifrån dåliga nyheter. Jag såg föresten på Facebook att Ridsportförbundet hade en fin artikel om stallets och hästarnas betydelse för barn- och ungdomar, för tillblivandet och påfarten in i vuxenlivet. Och för de som redan är vuxna, som får hjälp att koppla av med hjälp av hästarna, ridningen och fixet i stallet.
Kontakt med livet fick jag också på den nyss avlöpta konferensen. Jag modererade Chefsdagarna Personlig assistans för Conductive och slogs som alltid av engagemanget, människokärleken och viljan till jämlika villkor. För att inte tala om kunskapen. Ridning är inget för veklingar, och det är inte Personlig assistans heller. Där finns trollkarlar/-kvinnor, prinsar och prinsessor, goda feér och Oppfinnarjockar. Där finns de som gör och vill. Som inom annan omsorg och områden med uppgift att stödja människor.
Det finns en sak till som kan koppla ner mig, om än på ett mindre avkopplat sätt. Det knyter väl snarare fast mig i fantasin ett tag, låter min kreativa hjärna få utlopp och utmaningar och gör att jag önskar mig mer tid – och det är att skriva. Snart är den nya lilla novellsamling klar som jag jobbat med ett tag. Stöd och omsorg i handboks, – eller romanform får vänta lite. Påfarten till forskningen och ansökan till Etikprövningsnämnden tar all tid i anspråk där, men hästnovellerna, för barn och ungdom, de växer på skärmen och är snart färdiga att granskas. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av det alltihop när det är klart och jag är så tacksam över allt och alla jag möter som inspirerar, ger stoff och påminner om viktiga saker att kommunicera. Katten kanske inte är viktigast, men att vi ska vara rädda om oss, ta hand om våra djur och förstå värdet av det vi gör och det som ger oss något. Det är viktigt.
Susanne Larsson, stallmorsa, författare
och verksam inom LSS