Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Juli 2016
2016-07-10 21:15:14

 


Sommaren överraskade mig i år (också). Maj försvann  och det grämde mig, förstås. Med  näsan knappt över vattenytan och precis på håret tog jag mig igenom ett par obligatoriska- och en fördjupningskurs på forskarutbildningen, till det ska läggas ett par konferenser och inflammation i käken. Huga huga. Men juni trängde sig på och blev till juli och kvällarna pockade på, viskade om viktiga saker, om vördnad för magin i naturen och ett budskap om att stanna upp. Käk-inflammationens gick över och jobb-toppen planade ut. In i schemat smög sig två ponnyer, Silver och Bonnie. Vita som snö och till åren komna, välutbildade, med humör och en godhet som smälter hjärtan. Till och med tonårshjärtat här hemma. Jag som jämt tänkt att jag är både för tung och lång fick ge mig och vi travar glatt på, både de och jag. Tack till era mattar Anne och Marie som tycker det är roligt att vi rider, jag och den lilla (snart tonåriga) ungen här hemma. 



Utöver glädjen (och träningsvärken) över de två Bonnie och Silver, om man tar damerna först, så är det som vanligt med stall, man möts över gränserna och har hästarnas bästa för ögonen som gemensamt intresse. Man jobbar med olika saker, är i olika åldrar och ingenting spelar roll. Det är hur man tar hand om sin häst, hanterar hästar, sköter stallet och förmår att göra sitt men också hänga med det kommer an på. Befriande. Jag som hängt vid en dator hela våren njuter extra av stallmiljön nu och känner en sådan tacksamhet över att få ta del, och bidra och ha möjligheten att snusa på en hästmule även under sommaren då ridskolan är stängd. Det gör något med mig, som jag har med mig även utanför stallet sen. Något som är svårt att förklara men som alla som får sig en buff ibland, som tar om en nosrygg och burrar in näsan bakom hästens näsborre och med vilje drar in lukten och som inte knorrar över dammet som letar sig in i öron och de egna näsborrarna, känner väl. Allt det där ska jag se om jag lyckats fånga i de noveller som ligger och väntar i byrålådan, som ska ses över och skickas in för bearbetning i början av hösten. Sommarjobb helt enkelt. Förutom att få lufta två fina fyrbenta nu och då.


 


Ha det väldigt fint i sommar


 


Susanne Larsson, ponnymorsa och författare för funktionshinderområdet med forskarambitioner


 

En stund på jorden
2016-06-07 07:55:11

En stund på jorden



 


I morse när jag stegade genom sommarhagen för att på ängen allra längst bort hitta en samling sömniga herrar for tacksamheten genom bröstet på mig. Inte bara det, som alltid när jag gör saker jag tycker om, vill jag göra mer. ”Skulle jag inte ha en häst på halvfoder?”, ”Skulle jag i alla fall inte kunna rida två dagar i veckan?” eller, som ofta ”tänk att bo lite mer så här, nära med djur och nära natur?” Jag påminde mig om att vara i nuet och närmade mig de sömniga, solvarma och snart sommarlovslediga ridskolehästarna som förgyller vår tillvaro i veckorna. Min, eller min, min medryttar-på-lördagar-häst Franco, han låg utsträckt med huvudet i en grästuva och hade inga som helst planer på att ut och guppa med mig. De övriga, de som stod och hängde i solen tittade nyfiket, pockade på en godbit, snusade mig över ryggen och såg ut att skratta när jag försökte övertala Franco om att det skulle bli kul att ut och rida lite. Snart var han på benen ändå, den gode gamle Franco, och mumsade på moroten som legat i fickan på mig. Vi masade oss i sakta mak upp emot stallet och fick som vanligt, Franco, inte jag, en massa glada småbarn omkring oss när vi gick in i stallet. ”Får jag klappa!”, ”Åh, vad stor!”, ”Vilken fin häst!”. Småbarn på väg in till ponnyer som ska sadlas, tränsas och göra sitt på nybörjarlektionerna som går av stapeln varje lördagsmorgon. Stämningen är obetalbar. Ögon som lyser, mammor och pappor som kämpar, stallvärdar som myser och hjälper till och som vet att om en stund ska de ta förmiddagens första kopp ute i solen. Själv ska tar jag mig upp på hästryggen så småningom, för första gången på flera veckor efter en hiskelig arbetstopp och en rejäl käk-inflammation som höll på att ta knäcken på mig. Det är underbart, faktiskt, på riktigt, samspelet på hästen, naturen, motionen och hur arbetet utmanar mig, både fysiskt och psykiskt – det gäller att tänka, förstå hästen, koordinera och balansera. Jag tänker på vad jag får skäll om av Carina, min ridlärare sen länge, när jag rider lektion och övar mig, så 46 år jag är. På daggvåt ridbana, med sol i ryggen känner jag att det trots allt, ändå finns stunder. 


En stund var det här om helgen också. Minihoppning som liksom alltid fylldes till brädden med ryttare i alla storlekar. De första, som knappt galopperar självständigt än, som storögda tar sig fram mot ridlärar-Lotta som med van hand guidar både barn, häst och publik. Min unge satt på den heta Pride, som hon nyligen lärt sig rida i grupp och under ”vanliga” omständigheter, som dagen till ära och med läktaren i åsynen tog ifrån tårna och helst hade sprungit genom väggen för att slippa ifrån alltihop. Nervös var han, men med min lilla fia som ändå lärt sig att man måste vara lugn när hästen är rädd, Lottas kloka instruktioner och godmodiga tålamod och en publik som hade vett att vara tyst så gick det bra. Den goa ungen, och många fler därtill, tog sig en efter en runt banan, fick sig applåder, en rosett på slutet och växte flera centimeter. Tack vara supportande föräldrar fick många också en go fika i kafeterian hos Gun, stormorsan som alltid står där, och fikade stolta och nöjda på läktaren när de större ryttarna flög med sina hästar över de upphissade hindren. Tänk vad en ridklubb och eldsjälar som kan något kan åstadkomma. Sådana där stunder som fastnar, betyder något och leder vidare. Mindre fantastiskt och kanske inte så bidragande till växt, är det också att se katten sträcka ut sig i gräset, att själv få slumra till i solen och för en stund lämna måsten, borden och annat som trycker på i vardagen. Snart är det terminsavslutningar, sommarlov, kanske ridläger eller i alla fall någon slags semester. Ta vara på alltihop, det ska jag försöka med.


 


Susanne, ponnymamma som rider 

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,