Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Blogg september
2016-09-15 21:02:54

”Det är alltid killarna som det är synd om”


 


Jag har inget emot killar, eller män, faktiskt, och verkligen inte. Jag drar inte alla över en kam heller, och ser gärna fler killar inom ridsporten men uttalanden som det min dotter slapp ur sig här om dagen gör att man suckar lite uppgivet. Hon har plöjt idel romaner i sommar, om unga människor (alldeles för mycket äldre än henne själv tycker mamman men det är som det är med den saken) förstås, som blir kära, inte vill leva, gå i skolan eller på andra sätt tar sig fram i livet. Och kommentaren, som ni förstått av rubriken, var egentligen en iakttagelse; det är alltid killarna som har det struligt, och som tjejerna ska förstå och stötta? Jag lyssnade och tänkte att så skrivs historia, så upprätthålls könsroller, stereotyper och så formas tillvaron, och formar oss, till att tro att det är normalt, så som det ska vara och till och med det självklara, så att vi inte ens ser det. Vad mer skrivs på våra näsor, eller in i våra medventanden, och blir till det för givet tagna? Och, som jag brukar säga, i stallet bryts det där, den gängse och o så stigmatiserade bilden slås i krasch, roller vänds ut och in, omprövas, och får sig i alla fall en törn. Det finns ju forskning på det där också. Apropå forskning har jag förmånen att ha Gunilla Silfverberg som en utav kursledarna på en forskningsetik-kurs jag försöker ta nu. Det är en ynnest, och extra roligt för att hon leder ett projekt om hund och häst i vård och omsorg, detta på hennes omfattande yrkes-etikarbete. Etik är ju hur intressant som helst, och borde vara något vi talar långt mer om i vardagen. 


Annars flyr jag vardagen så mycket jag kan nu. Eller försöker göra hästar och stall till en större del av den. Ponnyn Silver som förgyllde hela sommaren hänger med, vi kan inte sluta helt enkelt. Jag kan inte sluta för då blir obalansen för stor. Dottern rider ibland, och jag där emellan. Idag tog vi oss ut på stubbåkern herr Silver och jag. Den goa herren känner inte, eller inser inte, att han är till åren kommen och han trampade på, frustade och längde stegen så det stod härliga till. Man borde rida ute, och inte på ridbanan, mycket mer än vad man gör. Jag vet folk som gör det, och det har mycket av gången gratis. Eller gratis, man får ju rida sig blå för att få samling och form, i alla fall på de piggelin-hästar jag sitter på, när man är ute och motorn blir ännu starkare, men då har man också gången på köpet. Och lite magmuskler kanske. Faktum är att insidan av låren får sitt också, det känner jag sedan gårdagens övning med den aldrig misströstande ridlärar-Carina och den stora herr numer 18-åring som jag brukar sitta på. ”Nu ska han ta vikt på alla fyra!” Inget tvärande för att slippa bära sig någonsin ever och så vidare, och jag red så svetten och snoret rann. Och så plötsligt, hjälp vad häftigt med balansen, lättnad i munnen, hästen bar sig själv och jobbade inunder sig mer och jag kände mig hur snygg som helst. Det är bara hästar som kan få en dit. På Silver-ritten idag följde fika i solen, vilken september!, och livet är helt klart värt att levas. När jag senare hämtade nöjda ungar på ridskolan, också de lite svettiga, med lys i ögonen, då kändes allt verkligen helt okej. 


 


Allt gott, mumsa på äpplen med hästarna och samla soldagar


 


Susanne Larsson, ponnymamma, författare inom funktionshinder-


området på gång också med noveller om ungdomar och hästar

Augusti 2016
2016-08-07 18:22:33

Jaha, då är det dags att bli vuxen igen, ta tag i livet, röja bänken, plocka upp högarna…och öppna kalendern. Det låter som om förfallet har varit totalt och så illa är det inte. Jag har både kikat i kalendern och faktiskt jobbat en del på semestern men ändå. Den knappt skönjbara diskbänken var nästan sann. Jag fick ett par dagar utan barn som jag inte räknat med och då kan jag njuta av att låta det liksom gro igen, av att inte förbereda, tänka, ordna och få till snygga tallriksmodellen (den nya lchf-inspirerade då)-måltider och hålla snyggt. Eller i alla fall framkomligt. Nu är hon på ingång och det duger inte att käka middag i ridbyxor hela tiden. Middag och middag men ändå. Leverpastejsmackor och nötter. Snabbt och gott. Mer tid över till annat. Hästarna till exempel. Den här sommaren som varit lite ledsam av olika skäl, har jag varit extra glad för de häst- och stallmöjligheter jag fått. Utöver de vanliga menar jag. Hästarna i sig, solvarma, sommarfeta gosiga hästar som är glada att få komma in en stund, och stå i svala stallet och slippa flugor och sol de njuter och njutningen är ömsesidig. Hästarna, mock- och ridning, och fina möten på stallgången har balanserat mig mer än någonsin. 


Själva ridningen har ju till stor del handlat om att få lite ordning på en tossig, arbetsvillig, väldigt stark och i behov av mjukgörande stor herr d-ponny Silver. Fina matte Anne ger mig förtroendet och det har hållit mig igång i sommar! Tossiga ponnyn går som tåget och är hur tjusig som helst. I dagarna har också den riktigt stora herr 17-åringen, som väl nu är 18 när jag tänker efter, fått börja röra på sig. Idag baxade vi oss runt i stora hagen och hittade varandra igen. Flaxandes efter flugor, hukandes för grenar (man kommer ändå upp i trädtopparna på de där långbenta!) sen på skön skogstur, satt jag och funderade på hur man kan ägna sig åt sporter som liksom bara handlar om en själv. Vi fnissade gott, hon som var med på stallets fina fux och jag. Vi är väl själva sådana fullblodsegoister som lägger tid i stallet men jag vet att jag drivs av att det handlar om en individ till. Att jag mår gott av att hästen mår gott. Och sen är det barnen, familjerna, tonåringarna, som man ändå är någon för när man jobbar i stallet (idag sa en sexåring på ridskolans läger: och vem är du egentligen?!). Underbart. Och det får vara ok med andra sporter också.


Hästar och ridning är inte på liv och död, jag vet, och världen brinner och många lider jag vet det också. Jag tänker mycket på eländet, är rädd och våndas. Tänker och gör väl en del även om man alltid kan och skulle kunna göra mer. Jag tänkte också på alla de jag jobbar med och för, inom funktionshinderområdet häromdagen. Jag gick på stan och folk tittade till på mig när jag kom i kjol (jo det är sant, jag vägrade ha långbyxor en dag) och mina på apoteket inhandlade stödstrumpor. Jag måste ha dem och har valt att säga ok, istället för att gnälla så mycket över det. Kopplingen handlade om att vara tittad på, att sticka ut lite från det gängse, och i det bli kategoriserad. Likaså har det pågått ett smärre krig här på min radhusgata. En tant är arg på hur en annan tant bygger sin veranda, eller hur barnen leker på gatan. För att inte tala om min katt (som springer i buskarna, för bajsar verkar han göra i skogen tack och lov). Hon har på riktigt dragit ner stämningen här i sommar, och folk simmar över hav, om det inte drunknar och dör, för att ta sig levande ur ett helvete ingen skulle vilja vara i. Och ja, så där kan man ju hålla på, och därför, för att allt det där svåra finns, så är jag glad över stunderna i stallet, och på hästryggen. Och ok då, några stunder har jag haft med goa vänner också, även utanför stallet. Jag gillar er också. Och era glada hundar, snälla höns och lata katter.


Nu drar allt igång igen så sakteliga. Många är vi som börjat, eller börjar jobba igen och jag ser fram emot att få ta mig upp i någon slags form, att få jobba under lite längre pass med hästarna och känna hur rörelserna blir större och allting sitter där det ska till slut. Eller ja, i alla fall nästan. Kanske är det kämpandet för att komma dit som är grejen ändå. Ni vet, målen är vägen och allt det där kloka man försöker tänka. Kämpa ska jag med hästnovllerna också, de ska ut i höst och måste putsas till. Klappa alla goa fina hästar som kämpar med oss, eller utmanar oss så att vi får öva på att bli lite bättre. Dag för dag.


Susanne Larsson


Ponnymorsa och författare med forskningsambitioner inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,