Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Nu vill jag grina
2016-11-16 10:33:38

Stallet, trots gegga och mörker


Nu vill jag grina. Ok Trump vann det amerikanska valet, det har vi redan grinat över, inte för att de missnöjda och dåligt fördelade inte ska bli hörda, inte för att etablissemanget, och vi som har det ok ändå, inte ska lyssna på dem som inte har, eller fått det man vill ha och behöver, men för vad som ändå är steg tillbaka ifråga om tolerans och det öppna samhället till för alla. Nu vill jag också grina jag över att granen, den stora fru Gran på baksidan i parken, sågas ner. Det är kattens favoritplats, under grenarna längst ner alltså. Både när regnet piskar och han vill skydda sig, eller när jag kommer gående och han övertalar mig att leka med honom. En sån fin park, som blir av med en ståtlig gran, och får nya moderna leksaker som förändrar hela bilden. Lite svårt är det att hänga med och bara gilla läget. Alldeles oavsett katten. 


 


Men, vad gör man. Man tröstar sig med lite hästar och goa människor, vad katten gör vet jag inte, han löser det nog men lite deppig tyckte jag han såg ut här nyss. Tröst fick jag tidigare ikväll i stallet. Ridläraren ömsom röt och uppmanade och ömsom berömde så att de fina stor-tjejerna växte ännu mer. De kan så mycket nu, sitta fint, hålla ordning på händerna, koordinerar hjälper och klara lektioner utan tillstymmelse till stopp i flödet. Förr, vi som satt på läktaren red lika mycket vi, vi som rider i vanliga fall i alla fall, och ville så gärna att de då ganska små liven skulle få ut den bångstyriga ponnyn på spåret, få upp den i den hett eftertraktade galoppen eller hålla sig kvar i sadeln då den pep förbi hinderstöden och bommarna som låg på marken mellan dem. Nu går det bättre, med takt, både framåt och åt sidan. Rödrosiga, tjejerna alltså, ingen tanke på att vara snygga och bara sig själva kliver de sen iväg uppåt stallet till med de nu så lydiga ponnyerna som till och blivit lite svettiga. Lycka. I alla fall för en ponnymorsa, eller morsor, vi är några stycken. Ponnyfarsan som också sitter på läktaren, han verkar också nöjd. 


För övrigt är det väntans tider här. Jag knåpar och ojar mig över kurser på forskarutbildningen, skrivuppgifter som känns så galet svåra att jag undrar om det ändå inte fattas något där uppe, men lite, eller ganska mycket, gläds jag åt att de noveller jag jobbade klart i somras, nu äntligen ska komma ut. Jag gillade att skriva dem, och är väl lite glad över hur de tog sig. Bilderna i dem, av Göran G Johansson, är fantastiska, och jag hoppas att några till tycker lika mycket om bra foto som jag. Kikkuli Förlag ger ut och det är jag stolt över. Smakprov nedan i novellen om Sebbe som är storebror och följer med sin lillasyster till stallet.


 Sebbe som är storebror, kikkuli förlag


Ha det gott i stallet. Blött, kladdigt och geggigt och alldeles underbart. 


Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och stolt ponnymamma.

Blogg september
2016-09-15 21:02:54

”Det är alltid killarna som det är synd om”


 


Jag har inget emot killar, eller män, faktiskt, och verkligen inte. Jag drar inte alla över en kam heller, och ser gärna fler killar inom ridsporten men uttalanden som det min dotter slapp ur sig här om dagen gör att man suckar lite uppgivet. Hon har plöjt idel romaner i sommar, om unga människor (alldeles för mycket äldre än henne själv tycker mamman men det är som det är med den saken) förstås, som blir kära, inte vill leva, gå i skolan eller på andra sätt tar sig fram i livet. Och kommentaren, som ni förstått av rubriken, var egentligen en iakttagelse; det är alltid killarna som har det struligt, och som tjejerna ska förstå och stötta? Jag lyssnade och tänkte att så skrivs historia, så upprätthålls könsroller, stereotyper och så formas tillvaron, och formar oss, till att tro att det är normalt, så som det ska vara och till och med det självklara, så att vi inte ens ser det. Vad mer skrivs på våra näsor, eller in i våra medventanden, och blir till det för givet tagna? Och, som jag brukar säga, i stallet bryts det där, den gängse och o så stigmatiserade bilden slås i krasch, roller vänds ut och in, omprövas, och får sig i alla fall en törn. Det finns ju forskning på det där också. Apropå forskning har jag förmånen att ha Gunilla Silfverberg som en utav kursledarna på en forskningsetik-kurs jag försöker ta nu. Det är en ynnest, och extra roligt för att hon leder ett projekt om hund och häst i vård och omsorg, detta på hennes omfattande yrkes-etikarbete. Etik är ju hur intressant som helst, och borde vara något vi talar långt mer om i vardagen. 


Annars flyr jag vardagen så mycket jag kan nu. Eller försöker göra hästar och stall till en större del av den. Ponnyn Silver som förgyllde hela sommaren hänger med, vi kan inte sluta helt enkelt. Jag kan inte sluta för då blir obalansen för stor. Dottern rider ibland, och jag där emellan. Idag tog vi oss ut på stubbåkern herr Silver och jag. Den goa herren känner inte, eller inser inte, att han är till åren kommen och han trampade på, frustade och längde stegen så det stod härliga till. Man borde rida ute, och inte på ridbanan, mycket mer än vad man gör. Jag vet folk som gör det, och det har mycket av gången gratis. Eller gratis, man får ju rida sig blå för att få samling och form, i alla fall på de piggelin-hästar jag sitter på, när man är ute och motorn blir ännu starkare, men då har man också gången på köpet. Och lite magmuskler kanske. Faktum är att insidan av låren får sitt också, det känner jag sedan gårdagens övning med den aldrig misströstande ridlärar-Carina och den stora herr numer 18-åring som jag brukar sitta på. ”Nu ska han ta vikt på alla fyra!” Inget tvärande för att slippa bära sig någonsin ever och så vidare, och jag red så svetten och snoret rann. Och så plötsligt, hjälp vad häftigt med balansen, lättnad i munnen, hästen bar sig själv och jobbade inunder sig mer och jag kände mig hur snygg som helst. Det är bara hästar som kan få en dit. På Silver-ritten idag följde fika i solen, vilken september!, och livet är helt klart värt att levas. När jag senare hämtade nöjda ungar på ridskolan, också de lite svettiga, med lys i ögonen, då kändes allt verkligen helt okej. 


 


Allt gott, mumsa på äpplen med hästarna och samla soldagar


 


Susanne Larsson, ponnymamma, författare inom funktionshinder-


området på gång också med noveller om ungdomar och hästar

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,