Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Inte så mycket ridande
2017-11-14 10:14:42

Inte så mycket ridande


Det går ändå. Fast jag inte rider så mycket. Ibland måste annat gå före. Som en länge uppskjuten och väldigt nödvändig åderbrocksoperation. Eller stress som via kropp och knopp länge försökt få kontakt med mig men som inte blivit lyssnad på. Jobb som om det inte prioriteras riskerar att komma så på efterkälken att det drabbar fler än en själv. Och hemmet. Det låter tråkigt men det finns en gräns för hur stökigt det kan bli. Anhöriga också, som behöver stöd behöver sitt och kräver tid. Som alltid är det värst innan man bestämt sig. Nu när jag väl gjort det, sagt att min egen ridning får vila ett tag, för att ta mig igenom, och upp till ytan igen, då är det skönt. Jag skjutsar barn, ska ta en och annan stalltjänst, och gosa med hästar när jag är på plats, men jag ska inte försöka hinna rida, under omständigheter som gör att jag ändå inte kan träna, och jag vet att jag kommer att sitta där snart igen för jag är halv utan ridningen. Precis som då i ungdomsåren, när hela ens identitet andades häst och stall. När man tog sig upp barbacka, själv, eller red en omhoppningsbana som om inget var mer självklart i världen. Allt i balans och utan träningsvärk dagen efter. Jag har hört seglare, golfare, rallycrossförare etc. tala passionerat om det de gör men undrar ändå om vi hästmänniskor inte vinner ändå – i klassen mest tokiga i det vi gör. 


Ridskolan där vi hänger har fått nytt stall. Kommunen gick in till slut och satsade. På klubben, sporten, tjejer, och det gjorde det rejält. Stallet är stort, modernt och personal och hästar har fått en frisk och arbetsmiljövänlig tillvaro. Det är de värda, det var på tiden och det är väldigt bra och roligt att så skett. Jag ska lära mig dra stooooora skottkärror nu, trycka på rätt knappar vid gödselbandet och planera min insats som stallvärd (för det är som på stora Coop, långt att gå om man glömt något). Vi får alla, hästarna också, lära nytt i början och det verkar gå som en dans. Verksamheten ska utöka ridningen för personer med funktionsnedsättning också. Måtte bara de förändrings som sker inom funktionshinderområdet inte vända allt på ända så att också människor i behov av stöd får fortsätta att njuta av hästar och ridning. Vi som håller på, och forskare vet, att det betalar sig. Utöver tankar om allas lika rätt, demokrati idén om vad som ska ingå i ett medborgarskap (jag vet, att få rida står inte inskrivet, men möjligheten att välja, ha en fritid och så vidare), så unnar jag dem bland personer med funktionsnedsättning som tycker om att rida mer än någon annan att få göra det.


Sist men inte minst, man läser och hör om mycket godhet. Tack och lov får man väl säga eftersom motsatsen ju florerar friskt. Man borde inte bli förvånad kanske men vidden av det som metoo-kampanjen avslöjat får en ju på allvar att undra hur det är ställt. Hur som, mycket gott sker också, utöver kommuner som till slut satsar på ridsporten. En god sak är den verksamhet som Svenska Hästars Värn bedriver. Jag fick hem en fin och upplysande kalender i brevlådan nyss och blir både bedrövad (över hur folk kan behandla djur) och alldeles varm. Det senare över hur fint det blir när kunskap, idéer om värdighet och den goda viljan till djurets bästa får råda. Och hur hållbart det blir i längden.


Nu ska jag raska på läkningen av mina ben, snart hänga på läktaren och njuta av ungarna som utvecklas så det tjongar om det på hästryggen, och snart ta tag i en grep igen. Så där så att det luktar häst i hela bilen när man åker hem, och guppar något mjukt i magen efter fina stunder inne hos favorithästen.


Håll ut i mörkret. Snart lyser juleljusen och ett tu tre är det vår igen. 


 


Susanne Larsson


Stallmorsa, forskarstuderande och författare till 


böcker för funktionshinderområdet och en novell-


samling om hästar, ridning och ungdomar.

Från EM-bilder till Uffe Långöra
2017-09-04 14:42:58

Från EM-bilder till Uffe Långöra


Alla som var på EM var euforiska när de kom hem. Otroligt arrangemang. Otroliga prestationer. Kul och fint och fantastiskt. Verkligen. Inspirerande. Vissa ritter höjde pulsen även om man stod hemma vid datorn och höll andan. All respekt, och tänk vilken betydelse för ridsporten.


Själv var jag som ni förstår inte på plats, och det var ok ändå. Terminen har sparkat igång. Just i mitt stall, på vår ridskola, är det extra spännande i år. Vi har två urgulliga nya ponnyer och en ny liten stor häst som kliver in i verksamheten och ser ut som att han är född där. Framför allt är vår nya anläggning klar och det är så snyggt att man knappt törs gå in. 


I tisdagskväll fick jag rida med på dotterns lektion. Tonårstjejer, rakt igenom. Och jag har fortfarande, fyra dagar senare, träningsvärk. Visst, i sommar har det varit skralt med ridning men jag har sprungit, stavat med bungy pump-stavar (jag vet, hutlöst larvigt namn men bra sägs det) och promenerat mycket men si det räckte inte. Jag hade också (ursäkta den intima detaljen men alla som rider vet precis vad jag pratar om) dragit på mig ett par knäppa trosor så skavsåren var ett faktum. Jag antar att ett par illasittande dito, eller kalsonger, hade irriterat även den bästa em-ryttaren. Nu var det så roligt att rida, att jag inte förstod graden av skavsår förrän en bit in i lektionen, och jag viker inte ner mig i första taget, så jag red ju klart, förstås. Det vet alla som rider också att man gör. Följden är ju, som, vi också vet, att det är ren och skär tortyr att gå på toa och duscha sen i ett par dagar. Hur som haver, jag har burit min träningsvärk med glädje. Och tänkt mycket på den goa gamla trotjänaren Uffe som fick stå till tjänst. Lite butter, till och med lite rädd så att han klipper lite med tänderna i luften ibland, stor som ett hur och lika smidig som en kraftig planka. Många snälla klappar och ett par morötter senare stod han med slappa läppar och halvsov med huvudet i min famn i väntan på att gå ner till paddocken.


När vi kom upp igen, lika stel som jag just beskrev Uffe själv frågade en tjej i stallet hur det gick. Och jag sa att om man bestämmer sig för att älska Uffe rakt av, försöka komma till någon slags flow och smickrar öronen av honom, så kommer man lite bortom den väldigt markbundna traven och känslan av att man håller på att rida in i en vägg. När Uffe till slut klipper med sina långa öron, suger lite på bettet och faktiskt håller med om att det är ok, då är man glad hela kvällen. Skavsår till trots.


Jag såg inte så mycket av de andra i gruppen men små glimtar ändå, av rödkindade tonåringar med lys i ögonen, som kanske inte ville att sommarlovet skulle ta slut men som inte hade något emot att ridningen började. Jag ser fram emot ännu en ny termin, med allt vad det ger att hänga i stallet bland hästar, kunnig personal och trevliga och kloka människor som tycker häst och ridning är bäst i världen. 


Susanne Larsson


Stallmamma, forskarstuderande


och författare

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,