Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Favorithästen, en herre med stil
2014-11-05 16:06:51


Vi har något gemensamt dottern och jag, våra favorithästar har stil. Hennes svarta lilla fina Snabb som hon så hett suktat efter i över ett år och äntligen börjat få rida lite mer. Och min Franko, stor, brun med bläs och het på gröten som bara attan. Inte förrän nu rider min lilla unge den goa ponnyn med den grad av trygghet att mamman på läktaren kan slappna av, i alla fall något. Han är pigg, het och arbetsvillig. Likaså är det med den stora drasut jag kommit igång på igen efter några veckors uppehåll. Franko. En belevad herre som tänder i när det behövs, som har mycket att hålla ihop i sin stora kropp men som så lojalt trampar på, och så enträget försöker och det uppskattar jag, där uppe där jag sitter och svettas i sadeln. Faktum är att trots tidspressen så valde jag att sätta igång igen för att jag känner mig halv utan ridningen, inte bara för att jag missar en grymt bra träning för hela kroppen, utan för att min identitet haltar utan häst och ridning. Jag vet inte om jag ska tycka att jag är pinsam eller inte, men jag följer impulsen och unnar mig lyxen att få kliva in i en nyharvad manege, ensam i väntan på ridläraren, och där leka att jag rider dressyr under en dryg halvtimme. Jag gör väl det, bitvis, men ändå, mest ser det nog både kantigt och skumpigt ut men med god fantasi och en riktig längtan kan det kännas ”stort pampigt och vackert” som en tränare sa till mig en gång när jag red upp på diagonalen med en liten arabflicka under mig. Så skulle jag tänka, och det hjälpte ju förstås till, så som tanken alltid gör. Åt det ena eller andra hållet.



Tanken, eller hur vi tänker om oss själva är viktigt och något vi hanterar mer eller mindre medvetet. Igår hängde vi i soffan dottern och jag, en kvarts gemensam kvalitetstid framför Barnkanalens nya (tror jag, jag är hopplöst dålig på att kolla på teve) serie om kändisar som ska lära sig rida. Först halvlåg jag där, söndagsdäst och med måndagsångest och orerade (i tanken) om att det var larvigt med kändisar som skulle rida, och förstås på fantastiskt vackra hästar, i lika vackra miljöer och med svindyra skinnsoffor som ställts upp mitt i stallet. Men sen förstod jag ju, det är ju Barnkanalen, som ju brukar hålla viss nivå, att de som var med var både ödmjuka och tacksamma. Sådana fina människor som bjuder på sig själva. Och dottern växte lite av att se hur det de gick igenom, att inte kunna självständigt, det har hon jobbat sig ifrån. Hon kunde mer än dem, och hon kände respekt över vad de satt och lärde sig. Hon fick se idoler som Yanko, och Doreen (hav överseende med stavningen) från barnteve, sång-tjejen Zara Larsson och den coola (med tusen tatueringar) Nicke, rockaren som på kort tid gjort dundersuccé som ryttare, och som tyckte att hästar och ridning, det är ju grejen. Med min egen längtan och lycka (när jag väl bestämde mig för att rida igen) och dessa kända människors glädje över att övervinna rädslor och okunskap och faktiskt våga sig upp i sadeln i bilden kommer jag förstås att tänka på alla dem med funktionsnedsättning som jag följt och packat ridväskor åt genom åren. Deras glädje, nyvunna identitet och förbättrade motorik, styrka och balans gick inte att värja sig emot. Heja alla verksamheter och den personal som bemödar sig att förtydliga att det är ridning på gång, att följa med när det behövs och uppmärksamma det hela. Heja alla föräldrar som kämpar för att deras barn ska få rida, fastän att de själva kanske aldrig gjort det. Kanske gillar de inte ens hästar, eller stallet, och ändå kommer de, försöker sig på att göra iordning hästen och städar bilen extra mycket sen för att det kommer in så mycket grus, lera och hästhår i den sen man börjat vara i stallet.
Jag började skriva något om tankens kraft. Den gör ingen större skillnad med den fantastiska träningsvärk jag kommer att ha i morgon för att jag red i morse. Min akter kommer att vara lika öm som min bror sa att hans var då han cyklat fem mil (han cyklar verkligen aldrig annars) för att glo på motorcykeltokar på Gotland i helgen som var. Tankens kraft funkar inte alltid heller om man är för sjuk eller belastad, det måste sägas.
För övrigt har det ju flyttat in en katt här i huset. Komiskt nog, han är en katt och förvisso bara inne än så länge men ändå, har jag också för första gången fått in möss på vinden. Eller vinden, de rör sig i hela huset fast än så länge bara i väggarna. I stallet kan jag både se en mus, och en katt som leker med den, jag viftar bara bort flugor och ev. spindlar eller annat otyg men hemma blir jag som en sjåpig tant. Där kan vi nog säga att det blir lite pinsamt i alla fall. Och att jag inte lyckas att med tankens kraft bli så där morsk och mus-modig som jag hör att en del är. Nu är vinden i alla fall fylld med råttfällor och jag fasar för den dag jag ska gå upp och kolla om de fyllts med små möss. Tacka vet jag stora förutsägbara hästar som luktar gott, hummar när de hör att det är morot på gång, och som bär mig fram och åter i ridhuset. Så att jag får leka dressyrtant, och för en liten stund känna mig hel, gilla mig själv och vara någon som kan något.



Ha en fin slutet på oktober-vecka, november väntar, leran tilltar i hagar och vinden river med sig de sista löven. Med tankens kraft ska det bli till en mysig månad, full av möjligheter att tända ljus och försjunka med näsan i en bok, eller en text som ska bli till en bok, att baka mängder med äppelpajer så att man måste rida ännu mer för att komma i samma ridbyxor – det är grejer det som min pappa skulle ha sagt.


Susanne Larsson, hästmamma, författare och
verksam inom funktionshinderområdet

Presentation och novellklipp
2014-11-05 15:43:30

Vilken tur jag har som får blogga här på ridguiden!
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig. Jag har kopplat mina egna styrkor till mina år på hästryggen och sopandet av stallgångar sen länge. Efter några års uppehåll kom jag tillbaka, dels för att min dotter började rida och dels för att jag ville, för att jag lockades att åter klara den akt och takt det innebär att baxa sig själv och häst runt spåret i någorlunda form. Det kom över mig igen, den fantastiska chans till att lära sig samarbeta, respektera, hantera och övervinna sig själv som kontakten med hästarna och ridningen innebär. För oss så kallade vanliga, och för dem med särskilda behov av olika slag. Det slog mig också hur orimligt det är att jag som egenföretagare inte får dra av just ridning som friskvård, hur sporter med fler killar i medlemsregistren får så oändligt mycket mer i stöd och anslag och att de få killar som rider inte blir accepterade för det i skolan. Det finns alltså en del att slå ett slag för, eller skriva en rad för. Jag tillhör det skrivande släktet och efter ett antal böcker om och för funktionshinderområdet flyttade jag siktet mot ridsporten och hästvärlden. Det var ju så roligt att jag inte ville sluta. Så här långt ligger ett påbörjat manus om Fia på ridskolan, och ett antal noveller om och för målgrupper i olika åldrar. Ett par handlar om personer med funktionsnedsättning också. Genomgående mål och syfte handlar om att belysa potentialen i ridning när det gäller friskvård/det hälsobringande, att bryta upp stereotypa könsmönster och ledarskap. Allt redan belagt och konstaterat, och just därför. För att området behöver lyftas fram, så att politiker och tjänstemän lär sig, och väljer att prioritera det. Det finns en pedagogisk ambition i dem också, man ska kunna lära känna sporten genom att läsa dem. Och få sig en dos av gott horsemanship. Om man vill och behöver. Man kan tycka att det bara roar också, att läsa de korta novellerna.
Kika på några urklipp ur noveller nedan om du vill, och kommentera gärna!


Tack för utrymmet!
Susanne Larsson


Urklipp ur novellen "Jag vill rida Flurry idag"
När Fia kliver ur bilen och samlar ihop sina saker kan hon knappt bärga sig förrän hon kommer in i stallet. ”Jag vill ha Flurry idag”. Mamma hoppas innerligt att det ska bli så men pratar som vanligt om att det är nyttigt att rida olika hästar och att ridläraren nog har en plan. ”Jag får rida Flurry!” Fia hoppar när hon pratar framför tavlan där det står uppskrivet vilka hästar alla ska få. De andra i gruppen står också där. Nästan alla har kommit. De flesta är som Fia i nio-årsåldern och de har ridit tillsammans i samma grupp i två terminer nu. Några är nöjda med den häst de fått tilldelat sig, andra mindre nöjda men snart är alla igång med att göra i ordning sina hästar. Barnen som ska rida pratar, hjälper varandra, borstar av sina hästar och springer mellan stallkammaren, sina väskor där hjälmar, säkerhetsvästar och ridhandskarna finns och några föräldrar går runt och pratar och hjälper till där det behövs. ”Har alla varit på toa?” ”Ta den tunna jackan, det är inte så kallt idag?” och ”Gör klart din häst nu, om tio minuter ska ni sitta på hästryggen!” Carina som är deras ridlärare går runt i stallet och sopar samtidigt som hon ger råd, lyssnar och svarar på frågor om nya hästen som ska komma. Hon skrattar åt springet på stallgången. Stallkatterna tassar omkring mitt i alltihop och får en klapp, en kattgodis ur hinken och en stund i en famn som har tid.
”Är det någon som inte är klar?” Carina tar på sin varma jacka och ser sig omkring. Alla är färdiga, och det bär av på led ner till ridhuset. Åtta ponnyer trampar på, i olika mak tar de sig an tillvaron, ett gäng barn som vill lära sig rida och en ridlärare som tänker att nu börjar dagens pass. Föräldrarna kommer i släptåg efter. Det börjar skymma och leran som värmts upp under dagen blir kall och hård igen.
”Idag ska vi träna sitsen, få till övergångar mellan olika gångarter och se till att vi samspelar bra med hästen!” Carina informerar och det ligger som alltid en förväntan i den klara ridhusluften. Vad ska hända idag? Ska vi galoppera mycket? Det smyger sig på en känsla av att vara speciell, någon som både klarar av en häst, och som fått hästens förtroende att rida den. Utöver den egna prestationen är samarbetet något som präglar ridningen och stunden i det till kvällen ganska kalla ridhuset.


Urklipp ur novellen om och för de något äldre…:
”Här tänker jag inte på jobbet”
Mona kliver över tröskeln i stallet och axlarna åker ner ett hack. Där de ska vara. Andningen djupnar och näsborrarna vidgas. ”Gud jag älskar den här lukten, nu kanske huvudvärken släpper” En blick på tavlan för att se vem hon ska rida. ”Precis som ungarna” tänker Mona som vet att de yngre ryttarna går som radiostyrda mot tavlan för att se vilken häst de fått. Viktigast i världen i perioder. Hon ler för sig själv när hon hämtar Frankos sadel och träns. Hon brukar rida Franko men det är bäst att kolla, man vet ju aldrig. Inne i sadelkammaren står Pia och kämpar för att få ner Uffes sadel. Pia är kort, och Uffes sadel sitter på en utav sadelhängarna högst upp mot taket. ”Men ta pallen människa!”. Mona fnissar och skjuter fram pallen med högerfoten mot Pia. ”Hur är det?” Pia tar sig upp, tittar ner på Mona från pallen och drar och sliter i sadeln som inte vill komma ner. ”Jo nu är det ju bra, när man är här, annars är det som vanligt, lite mycket”. Mona är fullastad med sadel och träns och vill inte tänka på jobbet, eller hemmet och den sjuka mamman som jämt behöver henne. ”Samma här, jag blir galen. Det är ju tur att man får komma hit en gång i veckan och koppla av”. De nickar samstämmigt mot varandra och går för att göra iordning sina hästar till halv åtta-lektionen. Veckans höjdpunkt.


Och några rader ur ”Du travar Kristoffer!”
Lotta hjälper Kristoffer med sadel och träns. Kalle står stilla och vet att det är viktigt att han hjälper till på det sätt han kan. Kristoffers motorik funkar inte riktigt och balansen sviker ibland. Nere i ridhuset är det pallen som gäller, men med den kommer han upp i sadeln och gillar utsikten därifrån. Kalles rörelser tar över på något vis, och Kristoffer följer med och slipper för en stund att lägga all energi på försöka förstå, hantera och få kontroll över tillvaron. I mitten går ridläraren. De är fler i gruppen och hon går från ryttare till ryttare. De flesta har assistenter med sig. Alla deltagare får prata en stund med ridläraren, på det sätt som de kan och om det behövs med hjälp av assistenten. Kristoffer vill prova att trava idag, Lina, en yngre flicka som har bra balans men svårt med talet nickar när ridläraren frågar om hon har det bra. Hon vill också trava. Christina har ridit länge och klarar sig utan assistent. De som ska träna på balansen, och klara skritten går runt på den nedre volten och gör olika rörelser på hästryggen med hjälp av sina assistenter. Flera av dem kunde inte sitta på hästryggen själva när de började rida. De har övat upp balans och styrka och har som nästa mål att styra hästen själv med hjälp av tyglarna. Ridläraren vet att känslan av att själv styra sin häst gör mycket för jagkänslan och självförtroendet.

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,