Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Var är pensionärerna?
2014-11-06 09:26:56

Var är pensionärerna på ridskolan?


Det händer att de kommer och hälsar på, för att se sina barnbarn rida. Men vi, i 45-50-årsåldern kallar oss för tanterna och jag noterar att vi är liksom bland de äldsta som rider, eller i alla fall hänger där lite mer frekvent? Rider de äldre på era ridskolor? Eller är du själv äldre och rider? Om du vill kan du läsa en liten del av en novell jag skrivit om de något äldre på ridskolan. Fiktion helt och hållet, och instoppad slutet av det här inlägget. Får jag ha det som i novellen när jag kommer upp i åren, då ska jag vara så tacksam.


Idag hörde jag ett fint litet reportage i radion, bara en del av det så jag kan ha missat viktiga poänger, eller fadäser men hur som stod djur på äldreboenden i fokus. Clara Zimmerman gjorde reportaget, eller hon verkade ha hela programmet, och hon talade sig varm för den goa lilla jycke som gick runt på avdelning och stoppade nosen i de vilande pensionärernas händer. Jag tänker förstås på djurens betydelse för människan (för somliga av oss, alla gillar inte de fyrbenta, jag försöker förstå det även om det är svårt). När jag ska rida och får chans att för en stund trycka min näsa mot den stora Frankos mule, på sidan där de är lena som babyrumpor, då går en våg av vällust genom mig. En sådan som jordar, fyller på och håller mig (lite) lugn långt in på dagen (jag rider alltid tidiga morgnar). Efter barnens ridlektioner, då de tar hand om hästarna, då går jag (ofta med en katt i famnen) och myser över deras närvaro, hur de inte vill åka hem fastän magen skriker av hunger och kvällen börjar bli kall. De lyser över kontakten med de stora lurviga djuren som låter dem hållas, som med sina läten talar om att de gör rätt, ordnar det bra och samspelar på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Det funkar mycket bättre med en låg gnäggning, det malande ljud som hörs när de tuggar hö eller de suckar som slipper ur dem när de blir av med sadelgjorden kring magen.


Jag kan nu för tiden också intyga hur glad man kan bli av att ha en katt hemma. Och förstås tänker jag som finns och verkar inom funktionshinderområdet (se mina böcker på www.komlitt.se) på de personer med funktionsnedsättning jag följt till olika stall genom åren. En liten tjej, nu är hon vuxen men då, hon hade inget tal, svår epilepsi, troligen grav utvecklingsstörning och ett väldigt besvärligt liv. När hon fick se ridhjälmen och visste att det skulle bära av till stallet satt hon hela vägen i taxin och smackade nöjt. Hon klappade sig själv på handen, hennes tecken för djur, och det var aldrig, som det brukade annars, något problem som helst med att åka bil en stund. Väl i stallet hoppade hon helt fantastiskt högt av glädje och hennes stunder med hästarna var till en sådan lycka att ingen åkte därifrån opåverkad. En annan, en ung man med autism, inte heller han hade något tal och med en hyperaktivitet utöver det vanliga, han tonade in sig, kom till ro och satt lugnt på hästryggen varv på varv i den lilla paddocken. Han var aldrig, och jag menar aldrig, stilla annars, men i sadeln så tog hästens rörelser överhanden. De stillade oron, det maniska gungandet och bidrog säkert till att halterna av alla de goda må gott-ämnena som vi behöver för att fungera fick sig en skjuts den stunden i veckan.


Nu, innan smakprovet på novellen om äldre som rider, tack för att du läser, tänd alla ljus du kan om du gillar sådant, för nu är hösten här på riktigt.


Susanne Larsson


”Ta hit pallen, jag ska upp på den här”


Gunnel svänger in på parkeringen bredvid stallplan. Tisdag morgon och ridning. Med sig i bilen har hon Birgitta som inte skräder orden. ”Ja jädrans vad kul vi ska ha idag!”


Gunnel har längtat hit. Hon har ridit i hela sitt liv och vill inte sluta trots att hon närmar sig de sjuttio. ”Jag var så stel i morse att jag trodde att sängen satt fast i ryggen på mig när jag skulle upp, men lite sträck och plocka äpplen så går det ju” Birgitta fnissar och plockar med sig ridspöet och hjälmen. ”Äh, du är ju som en tonåring när du rider, och på dansen också förresten! Det såg jag i söndags!” I stallet möter de Gustav och Ann-Marie. De har börjat med kaffet som stått på inne på kontoret. Gunnel muttrar på skoj, kaffe före ridningen!? ”Bara för att värma upp lite” säger Gustav och myser när han får en kram av Gunnel och Birgitta. De väntar på systrarna Olsson som också ska komma, och som har ingått i gruppen den senaste terminen. Maria som är ridlärare hälsar på dem vart eftersom. Alla som rider har sina favorithästar och vet precis hur det ska gå till. De har ridit länge men trappat ner med åldern. Det blir en del prat om hälsostatus men inte mycket. ”Nä nu släpper vi krämporna och tänker på hästarna!” Gunnel manar till fokus och bjuder på skratt. ”Och så fikar vi efteråt!” Birgitta tar del bortifrån Regents box.


Ridläraren Maria har hjälpt till lite med att göra i ordning hästarna. Hon går före ner till ridhuset och ställer fram pallen som alla vill ha för att komma upp. Det suckas och ojas lite, över hur höga hästarna blivit men väl uppe är det mest som en vanlig lektion. Maria är ganska ny som ridlärare för gruppen, det är första gången hon har en pensionärsgrupp och hon är imponerad av hur mycket de orkar, och kan trots sin ålder. ”Förbered hästarna för trav och om fram i trav och rid lätt!” Gunnel följer hästens rörelser med en vana som är skön i kroppen. ”På hästryggen känner jag mig inte gammal” tänker hon. Hon vet att hon delar det med de andra. Även om de inte rider lika fort, eller hoppar lika högt längre, så sitter kunskapen i kroppen, som håller sig igång tack vare ridningen. ”Orken och hälsan är väl en sak, ridningen gör nytta, det vet jag, men det är känslan som är bäst” Gunnel tänker vidare när hon arbetar sin häst i galopp tillsammans med de andra.


 


 


 


                     


 


 


 


                                             

Favorithästen, en herre med stil
2014-11-05 16:06:51


Vi har något gemensamt dottern och jag, våra favorithästar har stil. Hennes svarta lilla fina Snabb som hon så hett suktat efter i över ett år och äntligen börjat få rida lite mer. Och min Franko, stor, brun med bläs och het på gröten som bara attan. Inte förrän nu rider min lilla unge den goa ponnyn med den grad av trygghet att mamman på läktaren kan slappna av, i alla fall något. Han är pigg, het och arbetsvillig. Likaså är det med den stora drasut jag kommit igång på igen efter några veckors uppehåll. Franko. En belevad herre som tänder i när det behövs, som har mycket att hålla ihop i sin stora kropp men som så lojalt trampar på, och så enträget försöker och det uppskattar jag, där uppe där jag sitter och svettas i sadeln. Faktum är att trots tidspressen så valde jag att sätta igång igen för att jag känner mig halv utan ridningen, inte bara för att jag missar en grymt bra träning för hela kroppen, utan för att min identitet haltar utan häst och ridning. Jag vet inte om jag ska tycka att jag är pinsam eller inte, men jag följer impulsen och unnar mig lyxen att få kliva in i en nyharvad manege, ensam i väntan på ridläraren, och där leka att jag rider dressyr under en dryg halvtimme. Jag gör väl det, bitvis, men ändå, mest ser det nog både kantigt och skumpigt ut men med god fantasi och en riktig längtan kan det kännas ”stort pampigt och vackert” som en tränare sa till mig en gång när jag red upp på diagonalen med en liten arabflicka under mig. Så skulle jag tänka, och det hjälpte ju förstås till, så som tanken alltid gör. Åt det ena eller andra hållet.



Tanken, eller hur vi tänker om oss själva är viktigt och något vi hanterar mer eller mindre medvetet. Igår hängde vi i soffan dottern och jag, en kvarts gemensam kvalitetstid framför Barnkanalens nya (tror jag, jag är hopplöst dålig på att kolla på teve) serie om kändisar som ska lära sig rida. Först halvlåg jag där, söndagsdäst och med måndagsångest och orerade (i tanken) om att det var larvigt med kändisar som skulle rida, och förstås på fantastiskt vackra hästar, i lika vackra miljöer och med svindyra skinnsoffor som ställts upp mitt i stallet. Men sen förstod jag ju, det är ju Barnkanalen, som ju brukar hålla viss nivå, att de som var med var både ödmjuka och tacksamma. Sådana fina människor som bjuder på sig själva. Och dottern växte lite av att se hur det de gick igenom, att inte kunna självständigt, det har hon jobbat sig ifrån. Hon kunde mer än dem, och hon kände respekt över vad de satt och lärde sig. Hon fick se idoler som Yanko, och Doreen (hav överseende med stavningen) från barnteve, sång-tjejen Zara Larsson och den coola (med tusen tatueringar) Nicke, rockaren som på kort tid gjort dundersuccé som ryttare, och som tyckte att hästar och ridning, det är ju grejen. Med min egen längtan och lycka (när jag väl bestämde mig för att rida igen) och dessa kända människors glädje över att övervinna rädslor och okunskap och faktiskt våga sig upp i sadeln i bilden kommer jag förstås att tänka på alla dem med funktionsnedsättning som jag följt och packat ridväskor åt genom åren. Deras glädje, nyvunna identitet och förbättrade motorik, styrka och balans gick inte att värja sig emot. Heja alla verksamheter och den personal som bemödar sig att förtydliga att det är ridning på gång, att följa med när det behövs och uppmärksamma det hela. Heja alla föräldrar som kämpar för att deras barn ska få rida, fastän att de själva kanske aldrig gjort det. Kanske gillar de inte ens hästar, eller stallet, och ändå kommer de, försöker sig på att göra iordning hästen och städar bilen extra mycket sen för att det kommer in så mycket grus, lera och hästhår i den sen man börjat vara i stallet.
Jag började skriva något om tankens kraft. Den gör ingen större skillnad med den fantastiska träningsvärk jag kommer att ha i morgon för att jag red i morse. Min akter kommer att vara lika öm som min bror sa att hans var då han cyklat fem mil (han cyklar verkligen aldrig annars) för att glo på motorcykeltokar på Gotland i helgen som var. Tankens kraft funkar inte alltid heller om man är för sjuk eller belastad, det måste sägas.
För övrigt har det ju flyttat in en katt här i huset. Komiskt nog, han är en katt och förvisso bara inne än så länge men ändå, har jag också för första gången fått in möss på vinden. Eller vinden, de rör sig i hela huset fast än så länge bara i väggarna. I stallet kan jag både se en mus, och en katt som leker med den, jag viftar bara bort flugor och ev. spindlar eller annat otyg men hemma blir jag som en sjåpig tant. Där kan vi nog säga att det blir lite pinsamt i alla fall. Och att jag inte lyckas att med tankens kraft bli så där morsk och mus-modig som jag hör att en del är. Nu är vinden i alla fall fylld med råttfällor och jag fasar för den dag jag ska gå upp och kolla om de fyllts med små möss. Tacka vet jag stora förutsägbara hästar som luktar gott, hummar när de hör att det är morot på gång, och som bär mig fram och åter i ridhuset. Så att jag får leka dressyrtant, och för en liten stund känna mig hel, gilla mig själv och vara någon som kan något.



Ha en fin slutet på oktober-vecka, november väntar, leran tilltar i hagar och vinden river med sig de sista löven. Med tankens kraft ska det bli till en mysig månad, full av möjligheter att tända ljus och försjunka med näsan i en bok, eller en text som ska bli till en bok, att baka mängder med äppelpajer så att man måste rida ännu mer för att komma i samma ridbyxor – det är grejer det som min pappa skulle ha sagt.


Susanne Larsson, hästmamma, författare och
verksam inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,