Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Alla säger att det går fort…
2014-12-06 15:25:44

Hur undviker man att dras med i tempot, trender och processer? Frågan är dum, eller något retorisk kanske. Man vet ju att det gäller att hålla sig medveten, reflektera över det man gör och göra val…det är ju bara inte så lätt alla gånger. Själv är jag så trött på stress att jag kan gå av. Jag tycker att jag själv är larvig när jag springer omkring, jag kan känna förakt när någon säger att de ställt klockan på ytterligare en timma tidigare för att hinna ut och springa (kl. sex) på morgonen eller smälla av när någon hetsar upp sig i kön på Konsum. Ändå springer jag själv runt (ställer inte klockan på en timme tidigare för att hinna ut och springa, där går gränsen), hetsar upp mig när någon kör för sakta och undrar över hur jag ska hinna med att köpa julklappar och ja, stressar helt enkelt. Till mitt försvar är det svårt att få ekvationen att gå ihop, arbetstid, mamma som behöver hjälp och dotter som ska iväg på aktiviteter. Och nu mer en katt som inte ska vara ensam för länge, och som vill busa och bli omkringburen på när man kommer hem. Jag gör vad jag kan för att inte dras med, och leva så vördnadslöst och stressigt att man inte hinner njuta, lyssna och vara. Läsa ska vi inte tala om. Även om det tar tid att åka till stallet känns det som en tidsvinst att vara där. Eller en livsvinst. En investering för där går pulsen ner, där stannar tiden lite grann. Där är det gott att vara, och skönt att komma hem ifrån. Lite kall, hungrig och med annan luft i systemet.


Alla kanske inte upplever stall- och ridskolevistelsen som jag. I förra Häst och Ryttare kunde man läsa en ledare om forskning gjord på tjejers mående i ridklubbarna. Det förekommer alltså att man mår dåligt för att man inte är snygg nog, har rätt kläder nog och kan slappna av socialt. Det är ett tryck som drabbar medlemmar i våra ridskolor som borde vara fria från liknande. Som bara borde rymma glädje över intresset och kontakten med hästen, att vi delar det och till skillnad från i skolan (det borde inte finnas där heller) eller på stan måste se ut på ett visst vis. Jag tänkte att så där är det väl ändå inte på vår klubb? Jag uppfattar det inte, men måste inse att jag inte har tillgång till den världen riktigt. Jag känner inte tjejerna i den åldern där det kanske förekommer. Min dotter och hennes kompisar har inte riktigt gripits än av köns- och utseendefixeringen på det sättet. Jag brukar skriva om det viktiga i att vi vuxna reagerar när barn- och ungdomar (och andra vuxna förstås!) inte bygger sin kontakt med hästen på respekt och känsla. Hur man beter sig mot andra människor i stallet är förstås lika viktigt. Det är inte så lätt, apropå att dras med och förhålla sig till processer, men åh vad vi har att vinna på att stå för att bra bemötande är en vinst och tillgång för alla.


För min och vår del här hemma blir det mycket stall framöver. Jullovet närmar sig och det fylls på med aktiviteter. Hoppkurser, hästägare för en dag, luciafika. Jag minns mina egna stalljular från då jag var liten och yngre. Där jag hade häst några år hade Barbro som hade stallet alltid lagt en chokladask på sadeln till julafton och trots att man visste vad det var i paketet så kändes det så särskilt att gå ut i sadelkammaren och hämta det. I stallet luktade det granris och glittret på boxdörrarna kändes lika rätt som det känns fel sen en bit in i januari. När jag kastade ett öga i almanackan och insåg vidden av alla inprickade aktiviteter (när ska man som sagt köpa julklappar?) så tänkte jag, det gjorde man inte när man var yngre, att det är ju tur att man är i stallet och jobbar lite så att all choklad och skinka får en chans att ta vägen någon stans…


I livet utanför stallet, pågår det också saker. Jag har fått klart med en kommundoktorandtjänst och ska forska för lss-området från och med nyåret. Det är helt fantastiskt roligt för egen del och jag är väldigt glad å områdets vägnar. Vi behöver teori, forskning och resultat och jag ska göra vad jag kan för att belysa att det lönar sig att arbeta för att personer med funktionsnedsättning och insats ska få förutsättningar för att kunna delta och påverka i möjligaste mån och med en självklarhet som borde varit just självklar för länge sedan. En ambition och tanke är också att belysa vad evidens och uttryck för det kan vara inom utförandet av lss-insatser. Det blir spännande det. För övrigt är det avslut och planering för nästa år som gäller. Som i alla december. Jag hör att många med mig längtar ovanligt mycket efter lite julledigt. Med det tänker jag lite extra på dem som inte med självklarhet är eller kan vara lediga över jul. Allt lite överskuggat av den budget som inte togs, av det faktum att vi måste rösta igen, och att den spårändring i politiken som planerades får vänta, eller kanske aldrig blir av. Fler än jag verkar inte riktigt orka tycka att det är spännande. Även om det som vissa säger kanske ändå är bra att politiken måste bli tydligare, mer till ideologi och värdegrund. Med det i blick kan man hoppas. Och önska. Och välja så småningom.


 


Susanne Larsson


Ridskolemamma och författare


inom funktionshinderområdet

En katt i knäet
2014-11-11 11:22:14

                          


Vi har avancerat här katten och jag. Från att ha varit (katthemsskatt) lite skeptisk, eller ja, smått orolig med en evig hållning om att hellre fly lite innan, ifall det skulle visa sig bli lite obehagligt, ligger han nu så avslappnad i mitt knä när jag sitter framför datorn att jag får parera med mina ben och hindra honom från att ”rinna” ner på golvet. Fullständigt avslappnad. Om jag sitter här (och är jättetråkig som inte leker med honom) länge då hör jag plötsligt ett uppfordrande jam bakom mig. Med en lätt förnärmad min låter han sig bäras upp (han har till och med hoppat upp själv på uppmaning) och väl uppe sjunker han ner och startar sitt spinnande, och hårar ner mina byxor på katters vis. Förutom att jag sitter hemskt obekvämt när jag har honom i knäet, lätt framåtlutad för att nå tangentbordet och ändå undvika att köra in kattskrällets huvud i skrivbordet, så är det väldigt rogivande. Man är liksom inte ensam, det är varmt i knäet och det är gott att ordna så att någon trivs så hörbart.


Trivdes gjorde jag själv också på hästryggen i det morgonkalla (men nyharvade!) ridhuset i morse. Min stora måndagshäst och jag har i läxa att rida rätt upp och flytta oss ut på spåret i gen i en sluta. Till exempel. Vi kämpade båda två så svetten lackade och jag tackade den stora ridguden för att jag får vara med om sådana ögonblick av fullt fokus, tydlig skärpa och total avkoppling från allt annat, de vanliga måstena, stressen, otillräckligheten. Jag skulle aldrig tycka så mycket om det om jag inte kände att hästen njöt han också. Om han inte tog i, bjöd på sina frustningar, sina lätt spelande öron och sin vilja att samspela. ”Nästa gång provar du dressyrsadeln” sa Carina ridlärare och jag längtar redan. Jag njuter av stunden, och jag njuter av att vara trött i kroppen nästan hela dagen sen. Tänk att hjärnan och själen får sådan vila av att kroppen är trött. Det är väl något ursprungligt i det, något vi behöver många av oss och något man borde se till att bli oftare.


För övrigt var stallet lite upp och ner i morse. Spöknatta (som vår fantastiska ungdomssektion höll) och hoppkurs på en och samma helg. Vilket engagemang, vilken vilja till att driva klubben framåt och mot bredd och vilka lyckliga ungar och vuxna som alla fått sitt på olika vis.


På vägen hem här ikväll såg jag att några på min radhusgata fått upp julgransbelysningar kring knotiga grenar eller grindportaler. Någon hade tänt ljus på köksbordet och ställt en amaryllis i fönstret. Man kan väl inte säga att det lackar men det knackar på. Mörka november gör kanske att vi längtar. Bort, till jul, efter ro och avskildhet eller sällskap. Det ser nog lika olika ut som det finns människor på en gata. När jag borstade hästen efter ridningen i morse blev det prat om lussebullar. Kan jag baka till luciafikat? Och jag visst kan jag det. Jullängtan står inte för dörren så där överdrivet i mitt hus, men lussefika i stallet, lite granris hos hästarna och lediga ungar som fryser men ändå inte vill åka hem. Det kan inte ens jag motstå. Men, hej och hå, först lite mera lera och november, grushögar på hallgolv, kalla och fuktiga kvällar i ridhus. Det ska väl gå i år också.


En fin vecka till alla som kämpar för ridsporten, allas plats inom den och för att vardagen ska snurra även för dem som behöver lite stöd i tillvaron.


 


Susanne Larsson


Stallmorsa och verksam


inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,