Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Som ett klipp i tiden
2015-05-05 15:46:56

Våren har tagit sig in i tillvaron på riktigt. Årets första städdag i området är avklarad, vitsipporna tackar snart för sig och det gröna blir allt kaxigare. Ett par större konferenser där jag modererat har också gått av stapeln liksom några större utbildningar i kommuner runt om i landet. På hemmaplan formar sig planer för forskning för och inom funktionshinderområdet. Jag möter så mycket klokhet, god vilja och respekt för människor i behöv av stöd att jag blir alldeles lycklig. När jag är ute och jobbar får jag också tala om mina böcker en smula och vara lite så där tacksamt stolt. Och lära mig nya saker. Framtidens LSS-boende var en av konferenserna och den är unik i fråga om att olika funktioner kring personer med funktionsnedsättning ses och lär av varandra. Även om en del var där för att marknadsföra sina idéer så stod brukaren och dennes livskvalitet i fokus. Underbart.


I veckan som gick satt jag också med två ridskoleveteraner och fick mig en dos historia. Ridklubbens historia. Vi ska få nytt stall byggt och är på väg in i en ny tid. Det skapar ett behov av att inte glömma det gamla. ”Nu och då” är arbetsnamnet i mitt huvud. Nuet har jag hyfsad koll på, jag är en del av nu, men då, det tarvar gamla rävar som dem jag fick låna en stund av. Slående var med vilken självklarhet de ställt upp för klubben i alla år och slående var glädjen och stoltheten. Likaså förtjusningen i hästen som natur och vad den har att ge oss människor. Vinden var kall, och den sena aprilsolen blek, men i samtalet fanns både värme och färg. Det roliga är att det finns mycket av den där goda andan i stallet nu också. Måtte den bevaras och följa med in i det nya. ”Klart den gör” säger jag till mig själv när jag åker därifrån med nyligen avsutten unge i baksätet.


Själv hade jag ett magiskt ridpass här om sistones. Tänk att man kan gå så långt på att få utvecklas själv. Att få nya utmaningar, behöva slita så magmusklerna gnisslar och så belöningen, stor herr Valack som suger tag i bettet, klipper med öronen och trampar, väntar och svarar på minsta hjälp. Och tänk att den kära ridläraren orkar, har inspiration och idéer efter så många år på ridbanan. Man kan göra annat, jag vet det, och få både utlopp och själslig påfyllnad men jag är såld på ridningen. Som många andra. Hästens förtroende, samspelet och takten när det går som det ska. Utöver alla glada ungar som växer och vågar i stallet förstås. Andra största sport i Sverige, lite beroende på hur man räknar. Jag hoppas politiker och kommunala tjänstemän värderar det utifrån vad det faktiskt är värt, vi ser en uppvärdering, och vi hoppas att den fortsätter.


Påfyllning gav också Peter Carlsson och Blå Grodorna en kväll. Musikaliska människor som bjuder på sig själva, med variation och en tanke som för mig bort från sta´n, jäkt och nutidens allt mer fipplande på apparater. Till Dalarna, Afrika och lite Frankrike. Till vanliga människor, som lever och gör i det lilla, fast ändå stora. Ungefär som de två äldre engagerade människorna jag intervjuade för att fånga klubbens historia. Eller ridskolepersonalen varje dag. De ser och bekräftar alla, satsar på bredden och skapar plats för olikheter men med tydlighet kring respekt och ett gott bemötande. Och de delar med sig av sin otroliga häst, - och ridkunskap. Jag ler åt min längtan, mitt land, - och djur-wannabe-liv som tur nog innehåller en katt och i alla fall en ridskola, annars skulle mina arbetsbyxor och tidningen Land vara mina enda uttryck för liv utanför stadshus, pendeltågsstationer och radhushäckar. Jag ska odla grönkål i år, på något vis ska jag få till det:)!


 


Allt gott och fånga våren på flaska!


 


Susanne Larsson, stallmamma, författare och verksam inom funktionshinderområdet

Våren har knackat på
2015-03-31 08:11:41

Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst.
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst.
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat förebyggande och lugnande och hästen står med vippande öron på gången och väntar på moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig.
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt.
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara.
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.
moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig.
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt.
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara.
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,