Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Våren har knackat på
2015-03-31 08:11:41

Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst.
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst.
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat förebyggande och lugnande och hästen står med vippande öron på gången och väntar på moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig.
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt.
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara.
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.
moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig.
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt.
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara.
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.

Ridning och tid i stallet är nödvändigt, 20
2015-01-28 22:15:22

Lyckan från ridningen satt i hela dagen igår. Jag gjorde annat efter mitt morgonpass i på den stora herr 17-åriga valacken i det morgonkalla ridhuset, men känslan hängde sig kvar. Jag jobbade, handlade, lagade mat, startade tvätt- och diskmaskiner, följde den lilla ungen på basket och så vidare men den goda känslan av nöjdhet gav sig inte. Rätt var det var pirrade den till, och slog igenom bruset av alla måsten, den bitvisa stressen och allmänna känslan av otillräcklighet. Det är fantastiskt. Andra går igång på annat men för mig är en duvning i sågspånet överlägset till och med att springa. Utöver slitet och den fysiska ansträngningen, så är det väl kontakten med hästen som gör det. Förtroendet, samspelet och samarbetet. Det här har många formulerat före mig. Ingen av oss (vare sig forskare, hästen eller jag själv) tror väl att det är på liv och död eller att någon bryr sig särskilt mycket om hur det går där i ridhuset under mina 45 minuter men det slår an en ton i mig som jag tycker om. Jag tycker om att höra hästen frusta, se hans öron klippa inlyssnande och känna bjudningen in i rörelserna. Nu är just den här herrn en sådan med mycket energi också. En sådan som liksom laddar på även i huvudet och jag konstaterar hur livgivande det är för mig, ungefär som när katten ger allt i ett språng efter en mus gjord av garn, med just viljan och kärleken till rörelsen och känslan. Jag får erkänna att jag, 45 år gammal, blir lite glad av berömmet jag får av ridläraren också. Det fäster, och jag kan ta emot det för jag vet att hon i nästa stund kan säga att ”det där var fan den sämsta bakdelsvändning jag sett på länge!”. Ärligt, rätt på och med ambition. Det gillar jag.


Jag tänker på alla människor med funktionsnedsättning jag möter. Dels de som ridit eller rider, eller gör något annat som de får samma kick av som jag gick och sög på hela dagen igår. Hur mycket värt måste det inte vara när man inte kan ta allt annat för givet? När livet och existensen kanske trycker på ännu mer än för oss som har och kan det man just tar för givet? Jag tänker på dem som inte får chans att göra något som ger dem en kick, och hur viktigt det är att vi som finns runt omkring försöker bidra till att det går. Som många av de personliga assistenter jag möter gör. De värnar ”sin” brukares rätt och lycka på ett sätt man kan gråta över. Jag tänker också på alla som har någon form av insats när det gäller den genuina, raka och omsorgsfulla kommunikationen. På hur jag upplevt själv att man kommer långt på att vara där, ärlig och känna respekt men också respektera sig själv i mötet.


Det är något med djur, det där varandet och kommunikationen. För många av oss. Katten här hemma, eller den stora gråa i stallet som är så stor (läs fet) men också muskulös för att han är en stallkatt, de vet hur man ska vara och liksom framskrida sina dagar. Den stora stallkatten som ser ut som Kungen av råttfångarna men som inte vet hur väl han ska locka ungarna till sig för att bli lite kliad. Likaså den lilla hundvalp jag nyss mött, som slår knut på sig i iver över lite bus. När den stora 17-åriga och långbenta hetsporren som kör alldeles slut på mig i ridhuset ruskar på huvudet och formligen angriper diagonalen när vi ger oss in på den, är han inte helt olik katten här hemma. De är olika stora men vill samma sak - Lek med mig! Eller - Det är så roligt att jag måste hoppa som en tok just här! För att inte tala om den lilla chokladbruna hundvalpen som gjorde små utfall, nafsades på lek för att lusten bubblade över och som i nästa sekund slickade mig kärleksfullt i ansiktet och bara måste få springa ett varv till. För mig handlar det om att jag får hjälp att komma nära livet tror jag, att jag får fatt i meningen med att finnas till. Den där meningen som står över att producera, ligga rätt i tiden och vara först. Den som bara handlar om glädjen över att just finnas till, att kunna och ha möjligheten. Jag hoppar för att jag kan liksom! För att det kittlar så skönt i magen och hörs så skönt när människorna skrattar.


Susanne Larsson


Stallmorsa och verksam


inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,