Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Skolstart
2015-09-03 09:11:56

Nyss dammade paddocken så att vi hostade och svor ikapp med hästarna som hostade betänkligt. Nu är den fuktig och precis så där lagom mustig som man vill ha den. Passa på och njut tänker jag för mig själv, snart kommer de långa och många regnen att göra den plaskvåt och för blöt. Dammandet ett minne blott och nya bekymmer om reflexer, för små jodpurs (inte mina, utan dotterns) och tillräckligt varma ridhandskar står för dörren. För att inte tala om den vanliga förvirringen när man upptäcker att vinterkläderna inte ligger där man la dem i våras. Eller där man tror att man la dem.


För några veckor sedan drog det igång på allvar. För min del med sedvanliga måndagsmorgonlektioner som jag älskar, galet mycket på jobbfronten och en fritid som inte räcker till. Katten här hemma höll kvar vid sin sommarrutin om att vara ute hela nätterna till här om kvällen. Tidigare kom han in först till frukost. Nöjd, sval och full av äventyr slank han in för en skiva kalkon, en rejäl tvätt av sig själv, lite kel och sen snarkade han nöjt hela förmiddagarna. Nu är vi inne på en mellanperiod så han slinker in när jag ska gå och lägga mig (och är dum nog att öppna dörren och vissla), han accepterar (knappt) att det är natt och att man ska sova fram till ungefär kl. tre då han börjar klösa på min säng och sjunga ljudligt med sina mest tårdrypande jamanden. Då måste han ut tycker han, och jag orkar inte stå emot för då blir det ju lugnt i alla fall tills klockan ringer. Suck. Jag jobbar på att skämma bort honom mindre. Att bli hårdare och liksom inte låta mig styras av hans, eller andras behov lika mycket. Det är vad han har att se fram emot, en långt mindre empatisk (men kanske piggare) matte.


Måndagsmorgonslektionerna är en lisa för mig. Efter lite pyssel med att få i ordning allt och hjälpa liten, som är stor nu, iväg till skolan så sätter jag mig i bilen och åker, inte mot jobb, utan mot stallet. Väntar gör ridning och någon som granskar, fyller på med idéer, ställer krav och suckar (läs hojtar och sjåar) lite åt det som inte går med en gång. Någon som också säger att det är bra, att det där är fint och nu blev det riktigt bra. Någon som har tålamod, och sätter mig i centrum under en dryg halvtimme. I skrivande stund förstår jag att det sistnämnda (det är ju lite skämmigt att skriva det men ändå) betyder något. Faktiskt. Och i samma skrivande stund står jag för det. Jag behöver det och tycker att det är skönt med hjälp till lite egen växt. Att bli lite sedd. Så, nu var det sagt. Undrar om det är en faktor för andra som rider lektion också? Kanske för somliga. Många går nog som jag själv, utöver behoven av att få stå lite i fokus, mest på det fantastiska i samspelet med hästen, känslan när en rörelse bär sig själv och i alla fall känns fantastisk. Inte som det såg ut på TV under Em-sändningarna, men i alla fall, häftigt nog för mig. Svettig, smutsig och trött åker jag hemåt, så småningom mot jobb och något mer jordad än andra dagar. Så är det varje måndag, och det är gott.


För övrigt är jag tacksam över medmänniskors tolerans och vänlighet. Jag rider som medryttare också, och en sådan gång här nyss så glömde jag vattenhinken kvar efter att ha svampat av den svettiga herr 17-åringen. Samma 17-åring ställde jag ner i fel hage. Och stallvärdarna i stallet de jobbar, skrattar, åtgärdar och skickar hjärtan i sms när jag förskräckt skriver förlåt att jag glömde! På jobbet är det samma visa. Jag bokar fel i den digitala kalendern och arbetskamrater ler och säger ja ja, det kan hända alla. Jag ber om hjälp med saker jag är mindre bra på, och får till svar att det ordnar sig, vi fixar. Jag får sitta på högskolan och lägga upp planer för forskning och får stöd och utmaningar så att jag utvecklas och jag får läsa om makt och bli begeistrad. De finns de som inte är lika toleranta, som inte ger för att det behövs och månar om det som behöver månas om, men många har det där hjärtat av guld som är så fantastiskt att få möta och bli bemött av.


Man kan grunna på en del också. En ”grunning” för mig handlade om hur jag skulle få ner stressen i veckorna. Ett arbetsspår handlade om att stryka eller i alla fall flytta dotterns ena ridlektion. Det är tight att hinna med allt men så kom jag fram till att det är väl själva fasen. I vilken annan sport får barn och ungdomar chansen bara en gång i veckan? Varför ska hennes utvecklingskurva behöva plana ut, så att hon kanske ledsnar och i alla fall inte får fatt i segerns sötma, den man känner när man övervinner, och vinner mot sig själv? Jag vet, det är lyxproblem (och ett större problem i sig) för den som inte har råd att rida en gång i veckan ens men nu kan hon få rida två gånger, och då ska hon få göra det. Jag får fortsätta att jobba kväll så kan hon vara med i den hoppgrupp som hon tycker så mycket om.


Det finns mycket att grunna över. Här har en arg liten tant och hennes sällskap ojat sig över (och ganska hutlöst skällt ut föremålen hon ojar sig över) lekande barn på radhusgatan, i radion hörs den ena förskräckligheten efter den andra och skolan kämpar med resurserna. Eller tvärtom, positiva grunningar, hur vackert är inte vildvinet nu när det börjar skifta färg, hur god var inte blåbärspajen som smakar blåbär och barndom i en och samma tugga (detta utan att sitta på en rakt igenom idyllisk barndom på något vis) och hur skön är inte den krispiga höstluften trots allt. Jag tänker på den goda gamla vännen från ungdomsåren som jag hälsade på i slutet av semestern. Hon grunnar inte så mycket. Hon har liksom ett skratt i fickan, en listig lösning på lur och en förmåga att gå vidare som är obetalbar. Hon skakar av sig och väljer en genväng. Och detta utan att bli vare sig ytlig eller korkad. Tvärtom, hur smart, klok och mycket människo- och djurkännare som helst. Jag ska jobba på att bli lite mer sådan. Och jag vet att lösningen, en utav dem, heter Mindre stress. Och jag undrar om inte vägen dit heter Mera ridning. Eller som den goa ungen jag ledde på nybörjarridningen (det var kort om folk en lördag) sa då han höll på att skumpa ur sadeln under lektionens travpass; det här kan jag, egentligen.


Allt gott hälsar


Susanne Larsson


författare, utbildare,


forskarstuderande inom funktionshinderområdet och


stallmorsa med uppgift att stödja och heja på


 

Snart dags att sätta igång
2015-07-30 08:26:05

 



Nyss när jag satt här på kvällarna så kom liksom inte mörkret. Dagen hängde sig kvar och talade om oändlig sommar. Solljusa hagar och varma hästar, flugsurr och lättja stod på dagordningen. Så smyger det sig på, som varje år, hur gärna vi än vill ha kvar de där ljusa, långa och sköna kvällarna. Vana som vi är, och kanske skapta, tycker vi också om att krypa in lite, i uterum om vi har sådana, i alla fall upp i soffan, och jag här från mitt arbetsrum där jag nu på kvällen bara ser konturen av den stora björken utanför.


Mörkret faller, och påminner om att det så småningom blir höst, vardag och dags att sträva igen. Hästarna börjar längta in, även om de trivs ute och tack vare vädret har haft gott om bete hela sommaren. Värmen har ju inte direkt plågat någon i sommar men det är ändå en skillnad i luften, och jag blir pigg av den där skillnaden. Pigg, ridsugen och tacksam över att få vara med ett varv till. Den här sommaren har mest inneburit häst för dottern. Jag har varit ponnymorsa som skjutsat till läger, lyssnat på lägerberättelser och tvättat kläder. Sett växandet, mognandet och glädjen. Jag har mints förra sommaren då vi åkte tillsammans till islandshästgården (jag ville prova en gång, för att veta vad det innebär) Sjöberga, och hade några fantastiska dagar (prova alla som kan!) bland hästar, katter och tranor(!) som skrämde oss halvt från vettet men också gjorde ridturen till saga. Och jag har mints hur jag själv inte fick åka på läger som liten. Det var för dyrt, inte för sådan som mig, och känt mig otroligt tacksam över att jag hade råd att skicka mitt barn. Jag lyssnade också stolt då samma lilla unge glatt konstaterade att lägret på annan ort var kul och bra på alla vis, men att ”våra ridlärare är bättre mamma”. Hon har krav, anspråk och kunskap nog att bedöma skillnaden.


Själv har jag skaffat Facebook, börjat spela Wordfeud (jag vet, det är otroligt mossigt men nu är jag med!) och tagit tag i mina noveller igen, de om och för hästar och ungdom. Allt är himla skoj men bäst ska det bli att sätta foten i stigbygeln igen. Vad ska jag lära mig den här terminen? Hur ont kommer jag att ha i kroppen efter de första ridpassen? Hur länge ska jag hålla på? Tanken, eftersom jag vare sig har egen häst eller tävlar nu för tiden, slår mig, att jag kanske ska lägga ner min egen ridning (det räcker ju med att springa ibland, och gå, och kanske prova den där afrikanska dansen som jag tänkt så länge)? Men nähe då, det går inte den här terminen heller. Jag vill, och behöver rida. Det gör mig gott, håller mig uppe och stimulerar. Jag kan gosa med katten, och få djurkontakt när jag har stalltjänst eller hjälper dottern och hennes kompisar när de rider men jag vill själv också. Jag vill, trots att åren går, fortfarande bli bättre, starkare och klokare i sadeln. Jag vill bli bättre på att förekomma, visa vägen och känna av vad jag behöver göra. Det är pinsamt men jag tror många ryttare känner igen sig; man har en inre bild (dra en parallell till då du sjunger och hör i huvudet hur det låter och ska låta och får till dig något annat, kanske inte fullt lika vackert när det kommer ut ur din mun) av något ”stort, pampigt och vackert” som en ridlärare sa till mig en gång och den bilden vill man se även i spegeln i ridhuset. Den rider man emot, och till och när känslan, takten och kontakten gör att det känns som om man nästan är där, då när man fått hästens förtroende, lyssnande och vilja att samarbeta, så att den tar ut rörelsen, vilar men ändå bär sig i steget, då är det så obeskrivligt häftigt och ja, man känner sig bra, och det är kul. Jag törs säga det nu när jag fyllt 45. Man känner sig bra. Det är väl ett utav skälen till att man ändå fortsätter, en termin till.


Njut länge än av sommaren och ha det fint


 


Susanne Larsson, ponnymorsa och författare inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,