Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Snart dags att sätta igång
2015-07-30 08:26:05

 



Nyss när jag satt här på kvällarna så kom liksom inte mörkret. Dagen hängde sig kvar och talade om oändlig sommar. Solljusa hagar och varma hästar, flugsurr och lättja stod på dagordningen. Så smyger det sig på, som varje år, hur gärna vi än vill ha kvar de där ljusa, långa och sköna kvällarna. Vana som vi är, och kanske skapta, tycker vi också om att krypa in lite, i uterum om vi har sådana, i alla fall upp i soffan, och jag här från mitt arbetsrum där jag nu på kvällen bara ser konturen av den stora björken utanför.


Mörkret faller, och påminner om att det så småningom blir höst, vardag och dags att sträva igen. Hästarna börjar längta in, även om de trivs ute och tack vare vädret har haft gott om bete hela sommaren. Värmen har ju inte direkt plågat någon i sommar men det är ändå en skillnad i luften, och jag blir pigg av den där skillnaden. Pigg, ridsugen och tacksam över att få vara med ett varv till. Den här sommaren har mest inneburit häst för dottern. Jag har varit ponnymorsa som skjutsat till läger, lyssnat på lägerberättelser och tvättat kläder. Sett växandet, mognandet och glädjen. Jag har mints förra sommaren då vi åkte tillsammans till islandshästgården (jag ville prova en gång, för att veta vad det innebär) Sjöberga, och hade några fantastiska dagar (prova alla som kan!) bland hästar, katter och tranor(!) som skrämde oss halvt från vettet men också gjorde ridturen till saga. Och jag har mints hur jag själv inte fick åka på läger som liten. Det var för dyrt, inte för sådan som mig, och känt mig otroligt tacksam över att jag hade råd att skicka mitt barn. Jag lyssnade också stolt då samma lilla unge glatt konstaterade att lägret på annan ort var kul och bra på alla vis, men att ”våra ridlärare är bättre mamma”. Hon har krav, anspråk och kunskap nog att bedöma skillnaden.


Själv har jag skaffat Facebook, börjat spela Wordfeud (jag vet, det är otroligt mossigt men nu är jag med!) och tagit tag i mina noveller igen, de om och för hästar och ungdom. Allt är himla skoj men bäst ska det bli att sätta foten i stigbygeln igen. Vad ska jag lära mig den här terminen? Hur ont kommer jag att ha i kroppen efter de första ridpassen? Hur länge ska jag hålla på? Tanken, eftersom jag vare sig har egen häst eller tävlar nu för tiden, slår mig, att jag kanske ska lägga ner min egen ridning (det räcker ju med att springa ibland, och gå, och kanske prova den där afrikanska dansen som jag tänkt så länge)? Men nähe då, det går inte den här terminen heller. Jag vill, och behöver rida. Det gör mig gott, håller mig uppe och stimulerar. Jag kan gosa med katten, och få djurkontakt när jag har stalltjänst eller hjälper dottern och hennes kompisar när de rider men jag vill själv också. Jag vill, trots att åren går, fortfarande bli bättre, starkare och klokare i sadeln. Jag vill bli bättre på att förekomma, visa vägen och känna av vad jag behöver göra. Det är pinsamt men jag tror många ryttare känner igen sig; man har en inre bild (dra en parallell till då du sjunger och hör i huvudet hur det låter och ska låta och får till dig något annat, kanske inte fullt lika vackert när det kommer ut ur din mun) av något ”stort, pampigt och vackert” som en ridlärare sa till mig en gång och den bilden vill man se även i spegeln i ridhuset. Den rider man emot, och till och när känslan, takten och kontakten gör att det känns som om man nästan är där, då när man fått hästens förtroende, lyssnande och vilja att samarbeta, så att den tar ut rörelsen, vilar men ändå bär sig i steget, då är det så obeskrivligt häftigt och ja, man känner sig bra, och det är kul. Jag törs säga det nu när jag fyllt 45. Man känner sig bra. Det är väl ett utav skälen till att man ändå fortsätter, en termin till.


Njut länge än av sommaren och ha det fint


 


Susanne Larsson, ponnymorsa och författare inom funktionshinderområdet

Idyllen och världen som knackar på
2015-07-01 08:47:58

Jag tänker att jag fått möjligheten så många gånger, den att beträda världar som skimrar, ångar, kraftfullt talar om att det är fantastiskt att leva, att naturen frodas och är storartad. Jag kan blunda och se ett så skimrande vatten framför mig, i ett ljus som nästan är rosa, och jag kan känna lukter av skog och ängar eller höra människor som skrattar och ger. Ibland knackar det andra på, lite väl påtagligt får man väl säga, så där så att bilder kraschar, lukter försvinner och ljuden tystnar. Kvar blir en klump i magen av oro, en ängslig undran och en insikt om att tillvaron är förgänglig. Kanske till och med hotad och i alla fall väldigt skör. En il av sådan oro for genom magen i morse då jag hörde om de tre terrordåden runt om världen. Vi har hört det förut men det tog mig på en nivå till idag, som för många säkert, och förstås är det för att det kryper närmre de gator vi själva går omkring på, för att de var tre på en gång och för att det verkar finnas så mycket hat bakom dem. För att jag tycker så synd om dem som drabbas. Trots att jag bara vill protestera, skydda mina nära och gömma mig tänker jag också att det måste bli större rättvisa i världen, det måste handla om resurser, tillgångar och frågan om bildning och förutsättningar.


Med dessa inte så lättsamma tankar for jag till stallet i morse igen, men en trött liten stina där bak i bilen. Hoppkurs, hela helgen, och en utav ridskolans sista aktiviteter innan personalens och hästarnas semester. Jag imponeras av ridlärarens nit och kunskap. Hennes mod och tilltro till ungarna som växer av hennes självklara hållning och tro på att alla kan, och ska få vara där på sina villkor. Det är underbart med yrkesutövare som är trygga i sin roll och person. Som kan hantera och hitta ett pedagogiskt förhållningssätt till allt ifrån de mindre och ganska gröna, till de äldre och ganska garvade. Fantastiskt också som vanligt, alla i olika åldrar som är där och har en stund över om och när det behövs.


De mindre och ganska gröna, där min ingår, flyger fram över hindren under lektion nummer två, de lär sig guida, styra och respektera en häst och de lär sig att de kan. Jag hör hur de frågar varandra hur det går, berömma varandra och ser dem klappa om hästarna efter varje runda. De kan saker som en del aldrig lär sig under ett helt yrkesliv. Eller liv över huvud taget, vi är och lär ju även i det privata menar jag.


Själv fick jag ta mig an en skimmeldam som behövde luftas, motioneras och motiveras. Gräsmagen var det stora intrycket och till att börja med var suckarna långa. Men, i sällskap med en fröken travare, på riktigt fina grusvägar och med en lagom ljummen vind i manen piggade hon på sig. Suckarna övergick i nöjda frustningar, och till slut gungade hon fint med lösgjorda bogar och klippande öron. Hästen tyckte om att jobba och var inte sur en sekund när vi kom tillbaka. Jag, morgonrapporteringen till trots, var väldigt tacksam och glad i hela magen.


I bilen hem den lilla stinans bubblande prat om allt hon gjort, kom veckan över mig -  ansökan till forskarutbildningen är inne nu och det formella ska förhoppningsvis bli klart snart, omsorgssverige jobbar fast det är sommar och höstens planering är i full gång. Snart, ganska snart, ska det bli semester ändå. Då ska jag försöka att inte jobba, bara skriva på hästnovellerna och sitta och spåna mig rätt in i himlen. Jag lär bli nerplockad på jorden, som i eftermiddags då den lilla goa kattrackarn här hemma hoppade rätt in i en buske och fick en pinne i ögat. Det hela såg så förskräckligt ut först att jag var på väg till närmaste akutintag, men det gav sig. Nu har han jagat humlor igen och verkar ha klarat biffen. Kattliv fullt av chanser, tack och lov. Nerplockad blir man av barn och djur, inte på det där dystra lite oroliga viset som hemska nyheter gör med en, utan på ett jordande vis. Ett sådant som påminner en om att varje andetag är ett under, att en hästmule i nacken är en ynnest och att en kopp kaffe i solen kan rädda en dag. Verkliga semesterupplevelser.


 


Ha en fin sommar alla, vi hörs vad det lider, vi försöker att inte lida så mycket, utan bara ha det gott, knottfritt och väldigt roligt. 


Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet och hängiven stallmorsa


 


 

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,