Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
God Jul
2015-12-23 11:46:43


 


Inte vidare entusiastisk kryssar jag mig fram (kontorslandskap) till


kaffeautomaten på jobbet. Frånvaron av entusiasm handlar om att jag vet att


kaffet inte kommer att innebära någon vidare smaksensation utan fungera,


mer är det inte (kaffe kan ju som bekant ta en till himlen om det är fason på


bönor, process och handlag). Hur som, med jämnmod låter jag fingrarna leta


upp ett utav de två valen jag brukar göra och hör och häpna så ser displayen


helt annorlunda ut. Mina gamla val är nu ickeval och här gäller i stället


kategorier; kaffe, mjölkkaffe, hett vatten och så vidare. Min automatiserade


rutin kräver omprogrammering. Något förvirrad letar jag mig fram, hittar


cappucinon under Mjölkkaffe och går muttrande därifrån. Jag behöver min


energi och kapacitet till annat än att förhålla mig och lära nytt vid


kaffemaskinen. Jag funderar på varför jag låter som en bakåtsträvare vilket jag


inte vill se mig som, och kommer fram till att det handlar om motivation. Jag


behöver inte fler kaffesorter och definitivt inte fler val. Jag känner antipati


med val-vågen som slår och slår, också för att jag tänker på dem som har


kognitiva och eventuellt kommunikativa utmaningar. Att lära om, att få lämna


en inövad kompetens, åter känna sig fel och dålig och allt vad det kan innebära


om man får kämpa lite extra, kan förstöra en dag. Eller en självkänsla. Mycket,


och i grund om botten handlar det om att jag tror att vi behöver motsatsen; en


lugnare tillvaro, med färre val, och att nöja oss (vad det gäller val och


variation) och inse vad vi har i stället. Och lägga kraften på att räkna ut vad vi


kan göra med sådant som på riktigt behöver bli bättre. Jämlikhet, välfärd, den


här planetens fortlevnad och fred på jorden till exempel. Och till att bygga upp


starka ryttarföreningar (det ingår i jämlikhetssträvan men ändå) som glädjer,


bygger upp och utvecklar.


Ovan fick plats här i en blogg för hästfolk för att jag upplever en motvikt till


valmöjligheternas trams och icke-paradis i stallet. Visst ska man välja där


också ibland men mycket behöver, och ska gå på rutin. Hästar vill mumsa hö,


tugga kraft, bita av varandra täcken i hagen och ok, bli borstade och kliade av


oss människor ibland, och de trivs om de känner igen sig. Boxar behöver


mockas, vattenkoppar rengöras och nya små ryttarfrön stöttas och vägledas.


Det är skönt, tydligt, meningsfullt och den där koppen svarta bryggkaffe


smakar så gott (ingen längtar efter en cappucino eller bryter ihop för att det


inte finns en macchiato) när det är dags och man hinner sätta sig ner en stund.


Inre frid, en känsla av sammanhang och lite skit under naglarna


tillfredsställer, gör oss mindre kinkiga och mer vördnadsfulla helt enkelt.


För övrigt har jag som vanligt glatt mig som stolt ponnymamma på läktaren.


Ibland får jag hjälpa till att agera levande infångare eller bära hinder. För det


mesta kul och uppbyggligt. Ungarna utvecklas i en fart som får håret att växa.


Lite oroande ibland att se barn, och föräldrar som har en ganska offensiv


hållning till både hästar och sporten. Men gott då att andra bromsar upp, talar


om respekt och samspel och visar riktning.


Vi är ett några föräldrar som tar stallet och är stallvärdar på helgerna när


verksamheten är igång. Det är en stämning i stallet som gör vem som helst


glad och det är alltid lika imponerande att se alla duktiga nybörjarföräldrar


som står där och hjälper sina barn trots att de inte är hästvana. Vi stallvärdar


backar upp förstås men ändå, viljan finns och modet letar de fram. En viss oro


i luften som snart blandas med skratt och sköna suckar när sadel och träns


äntligen sitter där de ska. Stolta ungar som kommer tillbaka upp från


ridlektion, eller, om det är  kris för att besvikelsen över att inte få sköta om sin


älsklingshäst är för stor, då kan det hjälpa att få vara med och ge någon utav de


stora hästarna hö. Den lilla goa ungen i rosa ridbyxor som fick den äran i


lördags, som med något tvekande steg tog ett fång hö i sin famn och gick in till


den stora herr sjuttonåring jag brukar rida, hon var stolt när hon kom ut och


krisen var över. Hennes mamma log och tackade och vi förenades i en vilja att


låta barn vara barn och gärna lyckliga sådana.


Jag är själv stolt över att finnas och bidra i en verksamhet som har en


ridskolechef och medarbetare som menar att alla ska ha råd att rida, att man


verkligen ska få chans att lära sig och utvecklas, oavsett vem man är eller om


man har talang eller inte, och att alla ska kunna trivas i stallet. I verksamheten


värnas hästarna, och betydelsen av ridsporten.  Det ger resultat och köer till


ridgrupperna. Snart ska vi få nytt stall och kommunen som huvudman också.


Det rör på sig liksom. I verksamheten startas också samarbeten med


kommunen kring barn med särskilda behov och här bemödar man sig om att


låt människor med funktionshinder behålla sin plats i ridgruppen även om de


flyttar. Det är grejer det. Långt ifrån ångesten vid kaffeautomaten som kräver


en ingenjörsexamen, pippliga uppgifter vid datorn eller hysterin kring årets


julklapp. Att vara i stallet jordar mig, precis som katten här hemma som lekt


hela kvällen med den röd-gröna råttan vi släpat hem från Granngården. Till


skillnad från den mycket dyrare klätterpinnen som vi trodde att han skulle bli


förtjust i. Den står där nu, fylld med barbiedockor på avsatserna, förvägrad av


katten, och ska snart få glitter på sig. Den får bli en stand in för granen som


jag inte tyckte att vi har plats för.


Julen är här på allvar, det är svårt att tro eftersom vädret mer påminner om


sensommar eller tidig höst men den är här. Ta er igenom den på ert sätt, det


ska jag försöka göra.


God Jul och Gott Nytt år


önskar Susanne Larsson


ponnymamma och författare


inom


funktionshinderområdet

Kalla hästar luktar gott
2015-11-30 09:22:47

Så var första ljuset tänt (vi kom ihåg halva dikten här hemma, som vanligt),


Scandinavian Horse Show avklarat och för min del i arbetet inom stöd och omsorg,


LSS-dagarna modererade för den här gången.


I stallet tränas det inför Lucia och i hagarna klafsar leriga hästar. Vädret är mer


vintrigt, även om snön lyser med sin frånvaro och långkalsongerna sitter där de


ska. Snabba ögonkast på nästa sommars ridläger tar sig inte riktigt, även om det


lockar ligger liksom annat i pipen. Jul och julklappar till exempel.


Men, om man tar det från början – advent har sin charm. De många ljusen inte


bara lyser utan värmer också våra lite höst- och mörkertrötta själar. Vi kan för en


stund glömma terrordåd och flyktingströmmar (inte för att man vill, utan för att


man behöver för att orka) och blicka både inåt och utåt för att kanske minnas våra


barndoms jular och planera inför de kommande helgerna då vi antingen ska vila


och stanna upp (och förstå vad vi egentligen håller på med) eller stressa som


galningar för att göra alla nöjda, och fylla bilden av vår tids jul med tindrande


stjärnor, glöggiga dofter och glada tillrop.


Hästshowen - jag, dottern med stallkompisar och hästtokiga stallmammor intog


bra läktarplatser och lät oss hänföras av vackra dressyrekipage, män och kvinnor


som verkar kunna tala med hästar, otroligt charmiga islänningar och (kanske inte


hänföras, snarare förskräckas) ungar som rider så rysligt fort på sina ponnyer att


det viner i kurvorna. Somligt var fantastiskt, men faktiskt, jag tycker en del av det


var mer likt ett spektakel. Till och med en del av ungarna i sällskapet tyckte att det


verkade stressigt för hästarna. Jag satt och undrade (när speakern bad oss heja på


banbyggarna för att det skulle gå fortare, kommentera ännu ett fyrverkeri eller be


oss klappa mer åt olika ekipage) om vi tror att allt måste gå fortare, och låta


högre? Man lär barnen i stallet att inte skrika eller springa, och får se hästar dansa


runt i detta virrvarr av ljud och intryck. Många tycker nog att jag är tråkig, mossig


och helt ute men jag protesterar lite. Både mot hur hästarna får sjåa dessa dagar,


och mot det uppskruvade tempot, och ljudet. Så var det sagt. I vår lilla skara var


det som vanligt väldigt gott och trevligt för övrigt, och som sagt, vi njöt också av


en del.


På jobbet - har jag flängt runt en del den senaste tiden. LSS-dagarna med många


goda exempel från både verksamheter, handläggarhåll, myndigheter som


Socialstyrelsen och till och med regeringsrepresentant barn, -äldre och


jämställdhetsministern som konstaterade att det är många kvinnor inom stöd och


omsorg, och att allt fokus på Socialtjänsten nu kanske kan gagna området i


Susanne Larsson 151129


slutändan. Det syns liksom vad som görs. En annan myndighet, och en annan dag,


var jag med om en hearing angående LSS, Lagen om stöd och service.


Myndigheten för delaktighet på uppdrag av regeringen: Hur ska det se ut i


framtiden? Det pågår en översyn, är uttalat att det kostar för mycket och behöver


bli mer effektivt, och vi som närvarade kom med förslag om hur man räddar


kärnvärden och återupprättar rättighetsperspektivet. Svåra frågor men fint med


gott engagemang. Jag tänker att LSS måste ses som en tillgång mer än bara en


kostnad. Det genererar i arbetstillfällen, och framför allt ger det samhället tillbaka


i fråga om tolerans och mångfald. Ett gott stöd och service fungerar som ett kvitto


på att vi är ett samhälle där alla får plats, utan stereotypa normer och godtycklig


reglering. Det tillsammans med hög ambition kring bildning (som räcker åt alla)


tror jag är den bästa medicinen. Tillsammans med god hästnäring förstås, som


kommer många till gagn på det friskvårdande, hälsofrämjande och potentiella sätt


som man också per forskning vet idag.


I stallet är det gråkallt nu. Lite frusna och trötta kliver vi in med leriga skor och tar


oss an lika leriga hästar. Väl på plats händer något som vanligt. Det frusna mjukas


upp, en go mule, en nick och ett hej till dem vi känner, krispiga morötter som


kraschar när hästarna tuggar och rödblommiga ungar som får upp värmen i


ridhuset. Vi löser världsfrågor på läktaren eller i stallgången, siktar mot stjärnorna


om vi själva sätter oss på hästryggen och tar av oss en jacka när det ska mockas.


Den tröttheten som infinner sig i kroppen efter en dag i stallet, eller en stund till


häst är för mig helt oslagbar. The best ever terapi jag kan tänka mig.


Lukta på kallvarma hästar, gör lagom fram till jul och kom ihåg att andas. Vintern


kan bli fin, och förmodligen kommer det en vår sen igen.  


Susanne Larsson, stallmamma och


författare inom funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,