Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Stanna världen – jag vill till stallet i stället
2016-02-16 07:51:07

Idag berättade en kollega för mig om Periskop…eller möjligen Periscope, jag vet inte ens hur det stavas, och jag vill inte lära mig. Det handlar om möjligheten att filma live, det som fångas på film, oavsett om den som filmas vill eller inte, åker direkt ut i cyperrymden, fritt för alla och envar att beskåda, gilla, eller inte gilla och Gud hjälpe mig göra vad de vill med. Vid middagen hemma så berättar min unge att flera i klassen har det, att läraren varnat för att man inte ”kan vara privat” och tja, jag liksom sjönk ihop. Sorgen över vad våra barn utsätts för, frestas av och måste hålla koll på och rädslan över att hon ska råka illa ut liksom förlamade mig. Jag kunde inte behålla den lite käcka tonen, den som vill förmana men ändå förmedla att livet och människan till huvudsak är gott och god. Jag sa det, att de flesta är ok, men det hördes att jag var väldigt obekväm. Jag har levt gott hela dagen på min måndagsmorgon-ridning men då trängde bruset, verkligheten och känslan av hot på igen. Ja ja, jag försöker sucka och gå vidare, med lust och vördnad för att livet är värt det, men jag smyger på tå, spejandes efter farligheter som jag ska undvika och rädda min älskade unge ifrån samtidigt. Så där som vi nog gör lite till mans (”varför säger man mans och inte kvinns mamma” skulle samma unge säga om hon hörde mig prata), för att vi översköljs av information, nyheter och nya saker att ta in och förstå. Och ja ja, det bästa jag kan göra är väl att stå för någon slags hopp, trygghet och tro på altet. Jag försöker säga att hon är världsbäst och kan själv, men jag hör att mina oroliga förmaningar ibland blir till motsatsen – och DET är en utmaning att ständigt bevaka.


Åter till min ridlektion så provade jag ny häst i morse. Jag har suttit på henne ett par gånger tidigare och nu var det dags för en duvning. Ridläraren, min duktiga, sen länge erfarna och så generösa med sin kunskap, kavlade upp ärmarna, bildligt talat för det var minus 5 i ridhuset, och sa åt mig att sluta vilja så mycket. Som den värsta psykolog har hon läst av mig, genomskådat mig och kan som ingen annan trycka på knappen precis där den sitter. ”Den här hästen ska byggas upp, hon är inte där än och hon ska tycka att det är roligt”. Ungefär så gick hon på och jag red så att svetten bröt fram på ryggen innanför lagren av tröjor, snoret rann och ögonen lyste. Vi ska se om vi passar ihop och jag ska lära mig nytt, det är ett som är säkert. Gamla goda fina herr 17-åring ska fortsätta förgylla mina lördagar ibland och jag känner mig så priviligierad som kan, får och vågar. 


Den yngre förmågan här hemma hon vill dansa, och inte bara rida. Hon älskar hästarna och ridningen, men inser där hon står med läxor, behov av kompisar och att bara hänga, att hon inte bara vill vara i stallet (jag höjer oförstående på ögonen) liksom att hon inte orkar vara på väg efter skolan precis varenda dag i veckan. Hon fattar saker som det har tagit mig mitt hela liv att fatta. Heja henne och heja mig som inte tjatar och styr runt med henne utifrån vad jag tycker och vill, utan låter henne prova, känna efter och finnas där hon är och vill vara. För varje termin jag lyckas få henne att behålla lite kontakt med stall och våra fyrfota vänner ska jag vara glad. Idag till exempel fick jag ta del av en fin artikel om hästens betydelse för jämlikheten igen. En idog och kunnig människa på FB delar en artikel i lärarnasnyheter.se. En om hur alla (barn i det här fallet) är lika inför hästen, och vetskapen om att hästen suddar ut könsroller, stereotyper och möjliggör för alla att göra nytt, vara sig själva och duga som man är. Allt det där vet vi, liksom hur vi fostras till att ta ansvar, våga fatta beslut och kunna peka med hela handen. Och framförallt, att tid i stallet och på hästryggen gör oss friska och starka. Det gillar jag, tummen upp liksom, och kör så det ryker alla som kämpar och försöker. 


 


Susanne Larsson, ponnymamma och författare inom funktionshinderområdet

Vad tiden går
2016-01-22 09:50:50

Blogg 20 januari 2016


 


Men herre min je vad tiden går. En gång sa en chef till mig (vi pratar tidigt sommarjobb, ett sådant där man inser i efterhand mest kom till och fortgick för att det fanns jysta vuxna som förstod att man växte, utvecklades och hade rätt fullt upp med att finnas till i stunder) att han inte blev trött av allt han gjorde, utan av allt han inte hann göra. Jag insåg då att det var klokt, mest på ett intuitivt plan, men ändå. Han sa också att man alltid kommer att möta människor som attraherar en, och att frågan om att hålla sig till den man har (valt) är en fråga om att bestämma sig. Den var väl mindre svar vit och inte alltid så lätt att reda i, men visst, han hade sin poäng i det han sa.


Allt sådant existentiellt och påtagligt krångel livet kan bjuda en på är ofta utvisat och satt på bänken i stallet. Där gläds man åt en ny häst som kommit och sina gamla favoriter som samarbetar i kylan (i helgen flyttades hästar runt i boxar för att hålla värmen och förebygga att fler vattenkoppar frös och en del av dem fick agera frisörkunder otaliga gånger åt ungar som inte klarade kylan i ridhuset utan hellre ville fläta manar i stallet). En snusig mule på kinden av stallets absolut kärvaste herre gjorde mig glad för hela helgen. Det är något med det där att vinna ett djurs förtroende som liksom tinar en längst in i hjärteroten. Eller som i måndags morse, under sedvanlig privatlektion, då den frustande, livshungrige herr 17-åriga Franko som inte fattar att han är just 17 liksom förnöjt, förvisso med bra kräm i dojjorna, sög på bettet och gungade fram med spanska ridskolan i knäna. Harmoni rakt igenom, trots arla morgontid, -10 i ridhuset och kompisarna på väg ut i hagen. Lycka som sitter i hela dagen för mig. Ju mer jag kämpar med vetenskapliga texter, administrativa system och allt mer utvecklade (?) telefoner, ju mer vill jag vara i stallet. Kalla det flykt, för mig kvittar det, jag bara vet att jag mår bra där.


Hästarna, ungarnas utveckling och kommentarer och en del engagerade föräldrar ger mig mycket. Javisst, katterna, hundarna, hagen som vaknar (under vår höst och sommar, nu känns den mest…kall) när man hämtar eller släpper ut hästar och den fysiska ansträngningen som mock och fodring innebär betyder också något. Men, utöver allt detta, så har jag mer och mer insett vilken mötesplats stallet är och kan vara, mötesplats och forum som slätar ut könsstereotyper (det finns forskning kring allt detta men ni vet hur det är när det uppenbarar sig för en, så där mitt framför ögonen), klasskillnader och andra ojämlikheter som är rätt påtagliga på andra (de flesta då tyvärr) arenor i samhället. När min kära, sedan många år nu faktiskt, ridlärare och tillika stallchef säger att alla ska ha råd att rida, eller att här ska alla kunna vara och lägger ner sin själ i kommunikationen med kommunen, i varje liten unge som kommer och rider och strider för att personer med funktionsnedsättning ska få fortsätta sin ridning som de av olika byråkratiska skäl ibland får avbryta eller lyser som solen när hon pratar om de socialt belastade ungdomarna med invandrarbakgrund som kommer under veckan, då blir jag rörd. Rörd och stolt. Stolt över att vara en del av allt detta. Så klart kämpar övrig personal på i samma anda. Och man ska veta att den som en sol strålande ridskolechefen är en etablerad, långt erfaren och väl anlitad ridlärare och tränare som kan sin sak och mest skulle kunna hålla på med den och resursstarka rätt långt komna elever som siktar mot stjärnorna.


Rörd och stolt blir jag också ibland på helgerna då jag tar del i stalltjänsten, och får extra chans att mysa med alla fyrfota, bidra i flödet då ett stort antal nybörjarfamiljer kommer och fika med kloka, fina och engagerade människor som kan samtala om smått och stort och som lånar ut sina vantar från läktaren när en unge, inte ens den egna, fryser om händerna där nere i spånet. Som kan hejda sig i ett soptag och fundera över något man sagt för länge sedan, som kan garva så mössan kommer på sned eller tyst och vördnadsfullt bara vara. Kanske i väntan på små fingrar som måste få prova själva. Själv tar jag mig ofta uppgiften att bara lägga en hand på en busig eller lite för många gånger flätad ridskoleponny, som håller på att tröttna eller testar gränser för att de som försöker lära sig tränsa inte är kvicka nog. Ponnyn stillar sig, och den ibland frusna (det är svårt att föreställa sig hur mycket man behöver ha på sig i ett stall innan man provat på) kan lära sig i sin takt. Det känns fint, meningsfullt och värdigt. Heja oss, och alla som försöker. Och heja alla fina hästar som kämpar på och fortsätter gilla människor. I alla fall så där tillräckligt mycket så att vi får vara med.


En som inte alltid inordnar sig är den otroligt charmiga och ibland på gränsen till satmariga connemaran som dottern red i veckan. Lika fint och i form som hon kan gå, lika högt kan hon lätta på bakkärran eller knipa ihop ögonen på bästa mulle-manér och bara tvärnita när det är dags att vända över. Vi skrattade gott på läktaren, det gick inte att stå emot, och hejade lika gott på den i kylan rödnästa ungen som pendlade mellan skratt och gråt, och mer än en gång ångrade sitt val av fritidsaktivitet den lektionen. Efteråt, med ryggdunkande mamma i släptåg, var hon dock lite nöjd. Hon insåg att hon ändå tagit sig igenom det, att hon behärskade något och tog nog som inteckning ridlärarens beröm som ändå kom och bar hela vägen hem sen.


Allt gott


Susanne Larsson, stallmamma och


författare inom funktionshinderområdet


Kikkuli Förlag


 

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,