Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Vad tiden går
2016-01-22 09:50:50

Blogg 20 januari 2016


 


Men herre min je vad tiden går. En gång sa en chef till mig (vi pratar tidigt sommarjobb, ett sådant där man inser i efterhand mest kom till och fortgick för att det fanns jysta vuxna som förstod att man växte, utvecklades och hade rätt fullt upp med att finnas till i stunder) att han inte blev trött av allt han gjorde, utan av allt han inte hann göra. Jag insåg då att det var klokt, mest på ett intuitivt plan, men ändå. Han sa också att man alltid kommer att möta människor som attraherar en, och att frågan om att hålla sig till den man har (valt) är en fråga om att bestämma sig. Den var väl mindre svar vit och inte alltid så lätt att reda i, men visst, han hade sin poäng i det han sa.


Allt sådant existentiellt och påtagligt krångel livet kan bjuda en på är ofta utvisat och satt på bänken i stallet. Där gläds man åt en ny häst som kommit och sina gamla favoriter som samarbetar i kylan (i helgen flyttades hästar runt i boxar för att hålla värmen och förebygga att fler vattenkoppar frös och en del av dem fick agera frisörkunder otaliga gånger åt ungar som inte klarade kylan i ridhuset utan hellre ville fläta manar i stallet). En snusig mule på kinden av stallets absolut kärvaste herre gjorde mig glad för hela helgen. Det är något med det där att vinna ett djurs förtroende som liksom tinar en längst in i hjärteroten. Eller som i måndags morse, under sedvanlig privatlektion, då den frustande, livshungrige herr 17-åriga Franko som inte fattar att han är just 17 liksom förnöjt, förvisso med bra kräm i dojjorna, sög på bettet och gungade fram med spanska ridskolan i knäna. Harmoni rakt igenom, trots arla morgontid, -10 i ridhuset och kompisarna på väg ut i hagen. Lycka som sitter i hela dagen för mig. Ju mer jag kämpar med vetenskapliga texter, administrativa system och allt mer utvecklade (?) telefoner, ju mer vill jag vara i stallet. Kalla det flykt, för mig kvittar det, jag bara vet att jag mår bra där.


Hästarna, ungarnas utveckling och kommentarer och en del engagerade föräldrar ger mig mycket. Javisst, katterna, hundarna, hagen som vaknar (under vår höst och sommar, nu känns den mest…kall) när man hämtar eller släpper ut hästar och den fysiska ansträngningen som mock och fodring innebär betyder också något. Men, utöver allt detta, så har jag mer och mer insett vilken mötesplats stallet är och kan vara, mötesplats och forum som slätar ut könsstereotyper (det finns forskning kring allt detta men ni vet hur det är när det uppenbarar sig för en, så där mitt framför ögonen), klasskillnader och andra ojämlikheter som är rätt påtagliga på andra (de flesta då tyvärr) arenor i samhället. När min kära, sedan många år nu faktiskt, ridlärare och tillika stallchef säger att alla ska ha råd att rida, eller att här ska alla kunna vara och lägger ner sin själ i kommunikationen med kommunen, i varje liten unge som kommer och rider och strider för att personer med funktionsnedsättning ska få fortsätta sin ridning som de av olika byråkratiska skäl ibland får avbryta eller lyser som solen när hon pratar om de socialt belastade ungdomarna med invandrarbakgrund som kommer under veckan, då blir jag rörd. Rörd och stolt. Stolt över att vara en del av allt detta. Så klart kämpar övrig personal på i samma anda. Och man ska veta att den som en sol strålande ridskolechefen är en etablerad, långt erfaren och väl anlitad ridlärare och tränare som kan sin sak och mest skulle kunna hålla på med den och resursstarka rätt långt komna elever som siktar mot stjärnorna.


Rörd och stolt blir jag också ibland på helgerna då jag tar del i stalltjänsten, och får extra chans att mysa med alla fyrfota, bidra i flödet då ett stort antal nybörjarfamiljer kommer och fika med kloka, fina och engagerade människor som kan samtala om smått och stort och som lånar ut sina vantar från läktaren när en unge, inte ens den egna, fryser om händerna där nere i spånet. Som kan hejda sig i ett soptag och fundera över något man sagt för länge sedan, som kan garva så mössan kommer på sned eller tyst och vördnadsfullt bara vara. Kanske i väntan på små fingrar som måste få prova själva. Själv tar jag mig ofta uppgiften att bara lägga en hand på en busig eller lite för många gånger flätad ridskoleponny, som håller på att tröttna eller testar gränser för att de som försöker lära sig tränsa inte är kvicka nog. Ponnyn stillar sig, och den ibland frusna (det är svårt att föreställa sig hur mycket man behöver ha på sig i ett stall innan man provat på) kan lära sig i sin takt. Det känns fint, meningsfullt och värdigt. Heja oss, och alla som försöker. Och heja alla fina hästar som kämpar på och fortsätter gilla människor. I alla fall så där tillräckligt mycket så att vi får vara med.


En som inte alltid inordnar sig är den otroligt charmiga och ibland på gränsen till satmariga connemaran som dottern red i veckan. Lika fint och i form som hon kan gå, lika högt kan hon lätta på bakkärran eller knipa ihop ögonen på bästa mulle-manér och bara tvärnita när det är dags att vända över. Vi skrattade gott på läktaren, det gick inte att stå emot, och hejade lika gott på den i kylan rödnästa ungen som pendlade mellan skratt och gråt, och mer än en gång ångrade sitt val av fritidsaktivitet den lektionen. Efteråt, med ryggdunkande mamma i släptåg, var hon dock lite nöjd. Hon insåg att hon ändå tagit sig igenom det, att hon behärskade något och tog nog som inteckning ridlärarens beröm som ändå kom och bar hela vägen hem sen.


Allt gott


Susanne Larsson, stallmamma och


författare inom funktionshinderområdet


Kikkuli Förlag


 
God Jul
2015-12-23 11:46:43


 


Inte vidare entusiastisk kryssar jag mig fram (kontorslandskap) till


kaffeautomaten på jobbet. Frånvaron av entusiasm handlar om att jag vet att


kaffet inte kommer att innebära någon vidare smaksensation utan fungera,


mer är det inte (kaffe kan ju som bekant ta en till himlen om det är fason på


bönor, process och handlag). Hur som, med jämnmod låter jag fingrarna leta


upp ett utav de två valen jag brukar göra och hör och häpna så ser displayen


helt annorlunda ut. Mina gamla val är nu ickeval och här gäller i stället


kategorier; kaffe, mjölkkaffe, hett vatten och så vidare. Min automatiserade


rutin kräver omprogrammering. Något förvirrad letar jag mig fram, hittar


cappucinon under Mjölkkaffe och går muttrande därifrån. Jag behöver min


energi och kapacitet till annat än att förhålla mig och lära nytt vid


kaffemaskinen. Jag funderar på varför jag låter som en bakåtsträvare vilket jag


inte vill se mig som, och kommer fram till att det handlar om motivation. Jag


behöver inte fler kaffesorter och definitivt inte fler val. Jag känner antipati


med val-vågen som slår och slår, också för att jag tänker på dem som har


kognitiva och eventuellt kommunikativa utmaningar. Att lära om, att få lämna


en inövad kompetens, åter känna sig fel och dålig och allt vad det kan innebära


om man får kämpa lite extra, kan förstöra en dag. Eller en självkänsla. Mycket,


och i grund om botten handlar det om att jag tror att vi behöver motsatsen; en


lugnare tillvaro, med färre val, och att nöja oss (vad det gäller val och


variation) och inse vad vi har i stället. Och lägga kraften på att räkna ut vad vi


kan göra med sådant som på riktigt behöver bli bättre. Jämlikhet, välfärd, den


här planetens fortlevnad och fred på jorden till exempel. Och till att bygga upp


starka ryttarföreningar (det ingår i jämlikhetssträvan men ändå) som glädjer,


bygger upp och utvecklar.


Ovan fick plats här i en blogg för hästfolk för att jag upplever en motvikt till


valmöjligheternas trams och icke-paradis i stallet. Visst ska man välja där


också ibland men mycket behöver, och ska gå på rutin. Hästar vill mumsa hö,


tugga kraft, bita av varandra täcken i hagen och ok, bli borstade och kliade av


oss människor ibland, och de trivs om de känner igen sig. Boxar behöver


mockas, vattenkoppar rengöras och nya små ryttarfrön stöttas och vägledas.


Det är skönt, tydligt, meningsfullt och den där koppen svarta bryggkaffe


smakar så gott (ingen längtar efter en cappucino eller bryter ihop för att det


inte finns en macchiato) när det är dags och man hinner sätta sig ner en stund.


Inre frid, en känsla av sammanhang och lite skit under naglarna


tillfredsställer, gör oss mindre kinkiga och mer vördnadsfulla helt enkelt.


För övrigt har jag som vanligt glatt mig som stolt ponnymamma på läktaren.


Ibland får jag hjälpa till att agera levande infångare eller bära hinder. För det


mesta kul och uppbyggligt. Ungarna utvecklas i en fart som får håret att växa.


Lite oroande ibland att se barn, och föräldrar som har en ganska offensiv


hållning till både hästar och sporten. Men gott då att andra bromsar upp, talar


om respekt och samspel och visar riktning.


Vi är ett några föräldrar som tar stallet och är stallvärdar på helgerna när


verksamheten är igång. Det är en stämning i stallet som gör vem som helst


glad och det är alltid lika imponerande att se alla duktiga nybörjarföräldrar


som står där och hjälper sina barn trots att de inte är hästvana. Vi stallvärdar


backar upp förstås men ändå, viljan finns och modet letar de fram. En viss oro


i luften som snart blandas med skratt och sköna suckar när sadel och träns


äntligen sitter där de ska. Stolta ungar som kommer tillbaka upp från


ridlektion, eller, om det är  kris för att besvikelsen över att inte få sköta om sin


älsklingshäst är för stor, då kan det hjälpa att få vara med och ge någon utav de


stora hästarna hö. Den lilla goa ungen i rosa ridbyxor som fick den äran i


lördags, som med något tvekande steg tog ett fång hö i sin famn och gick in till


den stora herr sjuttonåring jag brukar rida, hon var stolt när hon kom ut och


krisen var över. Hennes mamma log och tackade och vi förenades i en vilja att


låta barn vara barn och gärna lyckliga sådana.


Jag är själv stolt över att finnas och bidra i en verksamhet som har en


ridskolechef och medarbetare som menar att alla ska ha råd att rida, att man


verkligen ska få chans att lära sig och utvecklas, oavsett vem man är eller om


man har talang eller inte, och att alla ska kunna trivas i stallet. I verksamheten


värnas hästarna, och betydelsen av ridsporten.  Det ger resultat och köer till


ridgrupperna. Snart ska vi få nytt stall och kommunen som huvudman också.


Det rör på sig liksom. I verksamheten startas också samarbeten med


kommunen kring barn med särskilda behov och här bemödar man sig om att


låt människor med funktionshinder behålla sin plats i ridgruppen även om de


flyttar. Det är grejer det. Långt ifrån ångesten vid kaffeautomaten som kräver


en ingenjörsexamen, pippliga uppgifter vid datorn eller hysterin kring årets


julklapp. Att vara i stallet jordar mig, precis som katten här hemma som lekt


hela kvällen med den röd-gröna råttan vi släpat hem från Granngården. Till


skillnad från den mycket dyrare klätterpinnen som vi trodde att han skulle bli


förtjust i. Den står där nu, fylld med barbiedockor på avsatserna, förvägrad av


katten, och ska snart få glitter på sig. Den får bli en stand in för granen som


jag inte tyckte att vi har plats för.


Julen är här på allvar, det är svårt att tro eftersom vädret mer påminner om


sensommar eller tidig höst men den är här. Ta er igenom den på ert sätt, det


ska jag försöka göra.


God Jul och Gott Nytt år


önskar Susanne Larsson


ponnymamma och författare


inom


funktionshinderområdet

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,