Sök på allt som har med hästar att göra
Månadens Ridklubb
Rösta här!
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & tricksRid-TVRedaktionenPanelenNyheter
Susanne
Bokbloggen
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig.
Respekt och regler
2018-10-14 08:13:42

Höstpigg häst och allmän reflektion


Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.


Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt - vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete? 


Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden. 


Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap. 


Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen. 


Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen. 


Susanne Larsson


Stallmamma också med egna behov av häst och ridning

Snart i stallet och stolt Funktivist
2018-08-21 09:13:03

Snart i stallet och stolt Funktivist


Här är så djurtomt. Katten är i katthimlen, och hästarna och ridskolan ser jag mest på FB, eller hör om via dottern och vänner. Jag saknar den lilla glada svarta goa fina katten som alltid kom springande i parken bakom huset när jag visslade. Som satt och ”tjatade” på verandan och ville att vi skulle gå ut en sväng och som klöste på sängkanten halv fyra varje natt och ville bli utsläppt. Jag saknar till och med katthåren. Lite. Han tog dessutom silverfiskarna i badrummet och de stora källarspindlarna som nu vädrar utökade möjligheter. Njursvikt, mitt i sommarhettan och det enda som lindrar saknaden är vetskapen om att han inte lider mer. Fy för att djuren lämnar oss. Jag saknar också ljudet av hummandet från den stora herr Franko, från morötterna som krashar och krunchar när han tuggar dem och den varma luften från hans näsborrar då han snusar över mina fickor efter fler. Sommarbete, för mycket att göra på jobbfronten och ja, livet i stort som kommit i vägen har skapat ett uppehåll i stallvarandet men snart så. Terminen är igång, stalltjänst och medryttar-uppdrag väntar. Det ska bli gott för kropp och själ. Jag kommer att ha en fantastisk träningsvärk men vara len som sammet på insidan. Så som det blir när man är i stallet, får jobba med kroppen och lukta länge på favorithästens hals. Själva ridningen ger mig alltid dubbla känslor så där i början efter ett uppehåll. Jag blir galen av det jag inte orkar och förmår, och salig av kontakten med hästen, med mig själv och den luft som strömmar omkring- och genom mig när jag guppar på ridbanan eller tar mig ut i skogen.
På hästfronten har det för övrigt kommit till några noveller (det rullar på i kommande Min Häst-nummer under hösten), jag är med och bidrar till att ridskolan kanske ska kunna få utveckla sin ridning för personer med funktionsnedsättning, och den lilla boken med makalösa bilder av Göran G Johansson har kommit från tryckeriet nu (Kikkuli Förlag!). I pipen ligger vernissage på fina Galleri Zebra i Södertälje. För övrigt, utöver att ladda på kommande stalltjänst och stunder med bästa hästen, dreglar jag över tanken på ett annat liv, med mindre jobb och mer djur och natur. Apropå djur har goda vänner ordnat en biholk åt mig, det känns bra. Rätt på något vis. Särskilt som katten medan han levde och for här på gatan, hade ihjäl varenda humla som kom i hans väg.
På jobbfronten, eller för den delen privat, så är jag numer en glad och stolt Funktivist. Kolla in Funktionshinderbanan om ni inte sett den. Hos dem har begreppet kommit till och tagit sig in i olika sammanhang. Blivit erkänt. Ihärdiga människor med patos, och kunskap, driver frågan om fler, och bra, gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Kul, innovativt och kaxigt. Att vara Funktivist handlar om att bry sig, och kräva att personer med funktionsnedsättning inte har särskilda behov, utan behov av ”helt mänskliga rättigheter”. Så bra att man kan gå av. Heja Funktionshinderbanan, och heja Kikkuli som gör något så bra som att fokusera både hästar, som vi alla vet betyder hur mycket som helst, OCH funktionshinderfrågor på ett så personligt och respektfullt sätt. Det är fräckt. Man får ta och vara lite stolt över att man har att göra med Kikkuli. Också.
Nu ska jag drömma vidare om stallet och hästen jag gillar. Snart ska jag känna mig i form igen, ha kommit ikapp. Klara av ett pass på hästryggen utan skavsår och kramp. Snart flyter jag fram i galopp, en snygg skänkelvikning eller ok, en skön skritt över ängarna där göken brukar hålla till. Sensommar. Snart höst. Bästa tiden för ridning om ni frågor mig.
Ha det fint, rösta så att goda inkluderande toleranta värden får plats och kraft, och ge hästarna lagom mycket äpplen


Susanne Larsson
Stallmorsa och forskarstuderande med sikte på funktionshinderfrågor

Ridguiden.se - Allt för hästintresserade

Hästavel, Hästfoder, Fodertillskott, Hästförsäkring, Hallar, Manege, Hovslagare, Hyra häst, Hästlastbil, Islandshäst, Körning, Ridbana, Ridklubbar, Ridskolor, Ridläger, Stallinredningar, Sadel, Hästtransporter, Tävlingsskåp, Ridutrustning, Hästutbildning, Hästvård, Ponny, Storhäst, hästtäcke, islandshäst, western, handikappridning, utbildning, ridstövlar, hästtäcke, ridklubb, utrustning,